Skip to content

2.2 René Descartes (1596-1650)

DescartesEfter det att man under renässansen hade återupptäckt de antika idealen ville 1600-talets intellektuella tänka nytt. På samma sätt som Isaac Newton och Galileo Galilei förändrade förutsättningarna för naturvetenskapen gjorde fransmannen René Descartes (1596-1650) detsamma för filosofin – varför han har kommit att benämnas den moderna filosofins fader.

 

Av sina välbärgade föräldrar kom han att ärva så mycket pengar att han aldrig behövde jobba. Istället ägnade han sin tid åt tänkande, ofta liggandes i sin säng. Efter att ha blivit klar med sin utbildning bröt han med det högre societetslivet i Paris och flyttade till Amsterdam där han kom att stanna under större delen av sitt liv.

Kunskapsteori

Descartes kom att kritisera filosofin för att den inte kunde ge tillförlitlig kunskap. Olika filosofiska teorier kolliderade med varandra, och det fanns inget sätt att avgöra vad som var sant och vad som var falskt. Anledningen till detta, menade Descartes, var att filosofin saknade en säker grund – en otvivelaktigt säker sanning att baseras på. Filosofin skiljde sig därvid från exempelvis matematiken. Anledningen till att vi kan konstruera komplexa matematiska teorier är för att vi är överens om hur den fungerar på sin mest grundläggande nivå – exempelvis 1+1=2 eller att en rak linje är den kortaste sträckan mellan två punkter. Något motsvarande existerar inte inom filosofin, varför vi aldrig kan säga något med säkerhet.

Kunde det nu, frågade sig Descartes, vara möjligt att finna något motsvarande hos filosofin? Om man kunde hitta satser utanför matematiken vars sanningar var omöjliga att betvivla kunde man använda dessa som utgångspunkt för logiska slutledningar inom filosofin.

I sin jakt efter en säker grund för filosofisk kunskap använde han sig av en metod kallad systematiskt tvivel. Han försökte själv tvivla på allt, för att på detta sätt hoppas hitta någonting som inte gick att ifrågasätta – något som måste vara otvivelaktigt sant.Han insåg snart att upplevelser baserade på våra sinnen (exempelvis syn, hörsel, känsel) inte var tillräckligt säkra för att utgöra otvivelaktig kunskap. Vi riskerar alltid att uppfatta något felaktigt. Vi kan faktiskt inte ens vara säkra på om vi är vakna eller drömmer, menade Descartes. Våra sinnen är tillräckliga för att navigera i vardagen, men inte för att utgöra grunden för absolut och otvivelaktig sanning.

Devil

Kvarstår gör då vårt förnuft, vårt tänkande, men även detta går att betvivla menar Descartes. Tänk om det existerar en ond demon som lurar oss varje gång vi räknar matte – alltså är inte ens matematiken otvivelaktigt sann.

Men om nu varken våra sinnen eller vårt förnuft kan ge oss säker sanning, finns det då någonting som inte går att betvivla? Det finns det, menar Descartes. Det enda man kan vara helt säker på är att man har de upplevelser man har. Även om man kan tvivla på att det finns en yttervärld, kan man inte tvivla på att man har upplevelsen av den. Detta är sant även om man ser fel, drömmer eller blir lurad.

Av detta kan man dra vissa slutsatser. Det innebär att man är någon slags existerande varelse. Man känner inte nödvändigtvis till sin egen natur, men att man existerar står utom allt tvivel. För även om man blir lurad av en ond demon så är det någon som blir lurad. Vad mer är: man vet med absolut säkerhet att man är en varelse som har om inte annat så åtminstone medvetna upplevelser.

Jag tänker, alltså finns jag!
Descartes
René Descartes
1596-1650

Descartes sammanfattade denna slutsats i en berömd latinsk fras: ”Cogito ergo sum”, som kan översättas till ”Jag tänker, alltså finns jag”. Detta är kunskapens fundament.

Därefter började Descartes bygga upp världen igen. Han började med att försöka bevisa Guds existens med en variant av det klassiska ontologiska gudsbeviset:

  1. Gud är per definition det största tänkbara.
  2. Antag att Gud inte existerar.
  3. I så fall kan man tänka sig något som har alla Guds egenskaper, men som också existerar.
  4. Detta något är i så fall större än Gud, eftersom det är större att existera än att inte existera.
  5. Detta leder dock till en paradox, eftersom Gud ju per definition är det största tänkbara.
  6. Antagandet att Gud inte existerar är alltså felaktigt.

När Descartes försäkrat sig om Guds existens menade han också att allt vi uppfattar med våra sinnen måste var sant då Gud inte skulle tillåta oss att bli lurade. Orsaken till att vi trots allt ibland tar fel beror på vår fria vilja, som undantagsvis leder oss till felaktiga omdömen. Gud garanterar också att vårt förnuft inte luras av någon yttre påverkan, varför världen är såsom den framstår för oss.

Det viktigaste med Descartes filosofi är hans metod. Han resonerar metodiskt och undviker spekulationer (åtminstone fram till dess att han blandar in Gud i resonemanget), och lägger därmed grunden för hur modern filosofi bedrivs.

Övrig forskning

Descartes var dualist och såg världen som bestående av två substanser – ande och materia. Hos oss människor representerades detta av kropp och själ, men här identifierade Descartes ett problem. Hur kan dessa två enheter – en materiell och en icke-materiell – påverka varandra? Hur kan en själslig impuls påverka en fysisk kropp och vice versa? Descartes svar, efter att noggrant ha undersökt människokroppen, var att denna växelverkan måste ske med hjälp av ”livsandar” i tallkottskörteln – den del av hjärnan som vi idag menar styr kroppens dygnsrytm.

Detta problem benämns numera kropp-själ-problemet, något som filosofer fortfarande försöker lösa. Hur kan tanken (som är icke-materiell) på att lyfta din arm påverka din kropp (som är materiell/fysisk) till att göra just detta – och vice versa. Hur kan medvetande uppstå ur en klump grå materia bestående endast av elektrokemiska egenskaper? Dessa frågor tillhör det som idag benämns medvetandefilosofi.

Descartes menade att tankar, som är icke-materiella, måste härstamma från själen. Då djur enligt kristendomen traditionellt inte anses ha någon själ drog han slutsatsen att dessa heller inte kunde ha några tankar eller känslor – de var enbart biologiska maskiner eller ”automater”. Denna syn på djur levde kvar bland många långt in på 1900-talet, och har sannolikt lett till mycket som idag skulle benämnas djurplågeri.

Descartes bygger sin filosofi på rationellt tänkande. Han menade att kunskap härstammar från logiskt tänkande, inte genom sinnliga observationer av världen. Detta gör honom till rationalist, till skillnad som en empirist som menar att kunskap har sin grund i erfarenheter.

I likhet med många andra rationalister var Descartes förutom filosof även matematiker. Han såg insikter i matematik som grundläggande för att förstå världen – en tanke han delade med exempelvis Pythagoras och Platon. En morgon låg Descartes, sin vana trogen, och mediterade då han såg en fluga som flög omkring i rummet. Han insåg att man kunde beskriva flugans läge genom att ange dess avstånd till tre plan med ett gemensamt hörn. Varje läge hos en punkt i rummet eller planet kunde beskrivas med tal kallade koordinater, och en punkt i rörelse kunde beskrivas med ekvationer. Han hade just uppfunnit koordinatsystemet.

Descartes förbättrade också den algebraiska notationen genom att införa exponenter (x², x³…) och konventionen att beteckna okända kvantiteter med bokstäver från slutet av alfabetet (x, y, z) och kända kvantiteter med bokstäver från början av alfabetet (a, b, c). Redan dessförinnan hade man börjat använda bokstäver för att beteckna kvantiteter, men man använde en notation som var ganska omständlig. Ekvationen som med Descartes notation skulle skrivas ”bx² + cx = d” skrevs tidigare som ”B in A quadratum, plùs C plano in A, aequari D solido”.

Även det vi idag känner som Newtons första lag, eller tröghetslagen, formulerades först av Descartes. Därmed är han också en av föregångarna för den moderna fysiken.

Descartes och drottning Kristina av Sverige

Descartes hos Drottning Kristina. Målning av Nils Forsberg, 1884.
Descartes hos Drottning Kristina. Målning av Nils Forsberg, 1884.

En av de som beundrade Descartes var drottning Kristina av Sverige, och hon bjöd filosofen till Stockholm för att ge henne privatlektioner i filosofi. Han accepterade motvilligt men kom att lida svårt av den kalla vintern. Han ska själv ha beskrivit Sverige som ett björnarnas land mellan klippor och is där till och med människornas tankar fryser till is. Därtill beordrades Descartes, som aldrig någonsin stigit upp före kl 11, att hålla sina lektioner kl 5 på morgonen. Inom två veckor drabbades han av lunginflammation och avled kort därefter på Stockholms slott. Här har vi Sveriges kanske största bidrag till filosofihistorien – vårt klimat dödade en av världshistoriens största tänkare.

Som djupt troende katolik i det protestantiska Sverige var det otänkbart att begrava honom i vigd jord. Istället gravsatte man honom på en kyrkogård för odöpta barn, men detta ställde till nya problem. För att få plats med filosofen i en kista anpassad för barn beslutade man att såga av hans huvud. Som om detta inte vore illa nog tappades huvudet också bort. Detta uppdagades först 16 år senare då Frankrike efter diplomatiska påtryckningar fått kistan uppgrävd och skeppad till Paris för en statsmannamässig begravning.

Först 150 år senare återfanns Descartes kranium av store kemisten Jacob Berzelius, och den kunde återföras till Paris. Hur fransmännen reagerade när de upptäckte att svenskarna roat sig med att rista in klotter och slarvat bort underkäken förtäljer inte historien. Av någon outgrundlig anledning lät man även denna gång bli att återförena kroppsdelarna. Istället placerade man skallen på en hylla i det naturvetenskapliga museet ”Musée de l’Homme” där det fortfarande finns till beskådan – inklämt mellan ett par neandertal- och cromagnonskallar.

Galleri 2.2: René Descartes

 

[envira-gallery id=”2097″][/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]

[WpProQuiz 5]

Fundera vidare…

1. Fundera på Descartes bevis för sin egen existens. Håller resonemanget? Finns det något annat vi kan veta med absolut säkerhet?

2. Måste Descartes ”jag” vara en tänkande varelse?

3. Fundera på det ontologiska gudsbeviset. Är det ett bra ”bevis”, eller ser du några problem med det?

4. Går det att bevisa Guds existens? Varför eller varför inte?

5. Descartes var rationalist och menade att kunskap härstammar från rationellt tänkande. Vad skulle en person utan sinnen kunna ha för kunskap?[/vc_message]

[button size=”small” style=”color” link=”http://gymnasiefilosofi.se/medeltidens-och-renassansens-filosofi/” target=”false” title=”Medeltiden och renässansen”]⇐ Föregående: 2.1 Medeltiden och renässansen[/button]

[button size=”small” style=”color” link=”http://gymnasiefilosofi.se/kant/” target=”false” title=”Kant”]Nästa: 2.3 Immanuel Kant ⇒[/button]

[/vc_column][/vc_row]

Fundera vidare…

  1. Vad finns det för likheter och skillnader mellan Platons idébegrepp och Aristoteles formbegrepp?

  2. Aristoteles menar att det finns ett ändamål eller en avsikt inbyggt i allt. Hur skulle dagens vetenskap förklara att levande ting utvecklas från frö eller ägg till färdiga individer?

  3. Hur tror du Platon hade bemött Aristoteles kritik av idéläran?

  4. När Aristoteles undersöker samhället utgår han ifrån att det ”naturliga” är det rätta medan Platon utgår från att det ”ideala” är det rätta. Vilka konsekvenser får synsätten, och vilket synsätt är bäst?

  5. Håller du med Aristoteles om vad en bra människa är?

  6. Ligger det något i Aristoteles uppfattning att goda människor har lättare att bli lyckliga än onda människor?

  7. Har barn en inbyggd förmåga att förstå rätt och fel, eller är detta helt och hållet ett inlärt beteende?
Bildgalleri: 1.1 Antikens Grekland