2.2 René Descartes (1596-1650)
Jag tänker, alltså finns jag
René Descartes
Materialism
Världen består enbart av materiella ting.
Dualism
Världen består både av materiella och icke-materiella ting.
Idealism
Världen består enbart av icke-materiella ting.
Empirism
All kunskap om yttervärlden har sitt ursprung i sinnesintryck.
Rationalism
Grunden till all kunskap härstammar från förnuftet, logik och ens omedelbara instinkt. Motsats till empirism.
Efter det att man under renässansen hade återupptäckt de antika idealen ville 1600-talets intellektuella tänka nytt. På samma sätt som Isaac Newton och Galileo Galilei förändrade förutsättningarna för naturvetenskapen gjorde fransmannen René Descartes detsamma för filosofin – varför han har kommit att benämnas den moderna filosofins fader.
Av sina välbärgade föräldrar kom han att ärva så mycket pengar att han aldrig behövde jobba. Istället ägnade han sin tid åt tänkande, ofta liggandes i sin säng. Efter att ha blivit klar med sin utbildning bröt han med det högre societetslivet i Paris och flyttade till Amsterdam där han kom att stanna under större delen av sitt liv.
Kunskapsteori
Descartes kom att kritisera filosofin för att den inte kunde ge tillförlitlig kunskap. Olika filosofiska teorier kolliderade med varandra, och det fanns inget sätt att avgöra vad som var sant och vad som var falskt. Anledningen till detta, menade Descartes, var att filosofin saknade en säker grund – en otvivelaktigt säker sanning att baseras på. Filosofin skiljde sig därvid från exempelvis matematiken. Anledningen till att vi kan konstruera komplexa matematiska teorier är för att vi är överens om hur den fungerar på sin mest grundläggande nivå – exempelvis 1+1=2 eller att en rak linje är den kortaste sträckan mellan två punkter. Något motsvarande existerar inte inom filosofin, varför vi aldrig kan säga något med säkerhet.
Kunde det nu, frågade sig Descartes, vara möjligt att finna något motsvarande hos filosofin? Om man kunde hitta satser utanför matematiken vars sanningar var omöjliga att betvivla kunde man använda dessa som utgångspunkt för logiska slutledningar inom filosofin.
I sin jakt efter en säker grund för filosofisk kunskap använde han sig av en metod kallad systematiskt tvivel. Han försökte själv tvivla på allt, för att på detta sätt hoppas hitta någonting som inte gick att ifrågasätta – något som måste vara otvivelaktigt sant. Han insåg snart att upplevelser baserade på våra sinnen (exempelvis syn, hörsel, känsel) inte var tillräckligt säkra för att utgöra otvivelaktig kunskap. Vi riskerar alltid att uppfatta något felaktigt. Vi kan faktiskt inte ens vara säkra på om vi är vakna eller drömmer, menade Descartes. Våra sinnen är tillräckliga för att navigera i vardagen, men inte för att utgöra grunden för absolut och otvivelaktig sanning.
Kvarstår gör då vårt förnuft, vårt tänkande, men även detta går att betvivla menar Descartes. Tänk om det existerar en ond demon som lurar oss varje gång vi räknar matte – alltså är inte ens matematiken otvivelaktigt sann.
Men om nu varken våra sinnen eller vårt förnuft kan ge oss säker sanning, finns det då någonting som inte går att betvivla? Det finns det, menar Descartes. Det enda man kan vara helt säker på är att man har de upplevelser man har. Även om man kan tvivla på att det finns en yttervärld, kan man inte tvivla på att man har upplevelsen av den. Detta är sant även om man ser fel, drömmer eller blir lurad.
Av detta kan man dra vissa slutsatser. Det innebär att man är någon slags existerande varelse. Man känner inte nödvändigtvis till sin egen natur, men att man existerar står utom allt tvivel. För även om man blir lurad av en ond demon så är det någon som blir lurad. Vad mer är: man vet med absolut säkerhet att man är en varelse som har om inte annat så åtminstone medvetna upplevelser.
Descartes sammanfattade denna slutsats i en berömd latinsk fras: ”Cogito ergo sum”, som kan översättas till ”Jag tänker, alltså finns jag”. Detta är kunskapens fundament.
Därefter började Descartes bygga upp världen igen. Han började med att försöka bevisa Guds existens med en variant av det klassiska ontologiska gudsbeviset, ursprungligen formulerat av den italienska munken Anselm av Canterbury (1033-1109):
Den ontologiska gudsbeviset
- Gud är per definition det största tänkbara.
- Antag att Gud inte existerar.
- I så fall kan man tänka sig något som har alla Guds egenskaper, men som också existerar.
- Detta något är i så fall större än Gud, eftersom det är större att existera än att inte existera.
- Detta leder dock till en paradox, eftersom Gud ju per definition är det största tänkbara.
- Antagandet att Gud inte existerar är alltså felaktigt.
Kritik
Detta så kallade gudsbevis ansågs länge vara ett starkt argument. Idag övertygar det inte längre. Varför?
Intresserad av hur ett gudsmotbevis kan se ut? Klicka nedan för allsmäktighetsparadoxen.
Kan Gud skapa en sten som är så tung att han inte själv kan lyfta den?”
Frågan ger upphov till ett dilemma. Antingen kan Gud skapa en sten som han inte kan lyfta, eller så kan han inte det. Om Gud kan skapa en sådan sten så tycks det som att han upphör att vara allsmäktig då det finns något han inte kan göra. Om Gud inte kan skapa en sådan sten, så tycks han heller inte vara allsmäktig då det finns något han inte kan göra.
När Descartes försäkrat sig om Guds existens menade han också att allt vi uppfattar med våra sinnen måste var sant då Gud inte skulle tillåta oss att bli lurade. Orsaken till att vi trots allt ibland tar fel beror på vår fria vilja, som undantagsvis leder oss till felaktiga omdömen. Gud garanterar också att vårt förnuft inte luras av någon yttre påverkan, varför världen är såsom den framstår för oss.
Det viktigaste med Descartes filosofi är hans metod. Han resonerar metodiskt och undviker spekulationer (åtminstone fram till dess att han blandar in Gud i resonemanget), och lägger därmed grunden för hur modern filosofi bedrivs.
Övrig forskning
Descartes var dualist och såg världen som bestående av två substanser – ande och materia. Hos oss människor representerades detta av kropp och själ, men här identifierade Descartes ett problem. Hur kan dessa två enheter – en materiell och en icke-materiell – påverka varandra? Hur kan en själslig impuls påverka en fysisk kropp och vice versa? Descartes svar, efter att noggrant ha undersökt människokroppen, var att denna växelverkan måste ske med hjälp av ”livsandar” i tallkottskörteln – den del av hjärnan som vi idag menar styr kroppens dygnsrytm.
Detta problem benämns numera kropp-själ-problemet, något som filosofer fortfarande försöker lösa. Hur kan tanken (som är icke-materiell) på att lyfta din arm påverka din kropp (som är materiell/fysisk) till att göra just detta – och vice versa. Hur kan medvetande uppstå ur en klump grå materia bestående endast av elektrokemiska egenskaper? Dessa frågor tillhör det som idag benämns medvetandefilosofi.
Descartes menade att tankar, som är icke-materiella, måste härstamma från själen. Då djur enligt kristendomen traditionellt inte anses ha någon själ drog han slutsatsen att dessa heller inte kunde ha några tankar eller känslor – de var enbart biologiska maskiner eller ”automater”. Denna syn på djur levde kvar bland många långt in på 1900-talet, och har sannolikt lett till mycket som idag skulle benämnas djurplågeri.
Descartes bygger sin filosofi på rationellt tänkande. Han menade att kunskap härstammar från logiskt tänkande, inte genom sinnliga observationer av världen. Detta gör honom till rationalist, till skillnad som en empirist som menar att kunskap har sin grund i erfarenheter.
I likhet med många andra rationalister var Descartes förutom filosof även matematiker. Han såg insikter i matematik som grundläggande för att förstå världen – en tanke han delade med exempelvis Pythagoras och Platon. En morgon låg Descartes, sin vana trogen, och mediterade då han såg en fluga som flög omkring i rummet. Han insåg att man kunde beskriva flugans läge genom att ange dess avstånd till tre plan med ett gemensamt hörn. Varje läge hos en punkt i rummet eller planet kunde beskrivas med tal kallade koordinater, och en punkt i rörelse kunde beskrivas med ekvationer. Han hade just uppfunnit koordinatsystemet.
Descartes förbättrade också den algebraiska notationen genom att införa exponenter (x², x³…) och konventionen att beteckna okända kvantiteter med bokstäver från slutet av alfabetet (x, y, z) och kända kvantiteter med bokstäver från början av alfabetet (a, b, c). Redan dessförinnan hade man börjat använda bokstäver för att beteckna kvantiteter, men man använde en notation som var ganska omständlig. Ekvationen som med Descartes notation skulle skrivas ”bx² + cx = d” skrevs tidigare som ”B in A quadratum, plùs C plano in A, aequari D solido”.
Även det vi idag känner som Newtons första lag, eller tröghetslagen, formulerades först av Descartes. Därmed är han också en av föregångarna för den moderna fysiken.
Descartes och drottning Kristina av Sverige
En av de som beundrade Descartes var drottning Kristina av Sverige, och hon bjöd filosofen till Stockholm för att ge henne privatlektioner i filosofi. Han accepterade motvilligt men kom att lida svårt av den kalla vintern. Han ska själv ha beskrivit Sverige som ett björnarnas land mellan klippor och is där till och med människornas tankar fryser till is. Därtill beordrades Descartes, som sällan stigit upp före kl 11, att hålla sina lektioner kl 5 på morgonen. Inom två veckor drabbades han av lunginflammation och avled kort därefter på Stockholms slott. Här har vi Sveriges kanske största bidrag till filosofihistorien – vårt klimat dödade en av världshistoriens största tänkare.
Som djupt troende katolik i det protestantiska Sverige var det otänkbart att begrava honom i vigd jord. Istället gravsatte man honom på en kyrkogård för odöpta barn, men detta ställde till nya problem. För att få plats med filosofen i en kista anpassad för barn beslutade man att såga av hans huvud. Som om detta inte vore illa nog tappades huvudet också bort. Detta uppdagades först 16 år senare då Frankrike efter diplomatiska påtryckningar fått kistan uppgrävd och skeppad till Paris för en statsmannamässig begravning.
Först 150 år senare återfanns Descartes kranium av store kemisten Jacob Berzelius, och den kunde återföras till Paris. Hur fransmännen reagerade när de upptäckte att svenskarna roat sig med att rista in klotter och slarvat bort underkäken förtäljer inte historien. Av någon outgrundlig anledning lät man även denna gång bli att återförena kroppsdelarna. Istället placerade man skallen på en hylla i det naturvetenskapliga museet ”Musée de l’Homme” där det fortfarande finns till beskådan – inklämt mellan ett par neandertal- och cromagnonskallar.
ur René Descartes ”Avhandling om metoden”
Valda Skrifter i svensk översättning av Konrad Marc-Wogau (Stockholm: Natur och Kultur, 1998).
Jag vet inte om jag bör meddela läsaren de första betraktelser som jag anställde, ty de är så abstrakta och så ovanliga att de kanske inte skall falla alla i smaken; men för att man skall kunna bedöma, huruvida den grund jag valt är tillräckligt fast, känner jag mig ändå på något sätt tvungen att tala om dem. Jag hade sedan länge märkt att man – som ovan blivit sagt – vad sederna beträffar ibland bör följa åsikter, vilkas osäkerhet man är medveten om, alldeles som om de inte var tvivel underkastade; men eftersom jag då blott önskade ägna mig åt utforskandet av sanningen, tänkte jag att jag borde göra raka motsatsen och förkasta som absolut falskt allt det, vari jag kunde finna minsta tvivel, för att se om inte efter detta något skulle bli kvar att tro på som vore höjt över varje tvivel. Emedan våra sinnen ibland bedrar oss, ville jag sålunda anta att ingenting är sådant som de låter oss föreställa oss att det är; och emedan det finns människor som resonerar fel och gör sig skyldiga till felslut även i de enklaste geometriska frågor, och jag själv ansåg mig lika mycket som en annan kunna vara i stånd att begå misstag, förkastade jag som falska alla de grunder jag tidigare tagit för säkra bevis; och slutligen: i betraktande av att alldeles samma tankar som vi har i vaket tillstånd också kan uppstå hos oss då vi sover, utan att någon av dem vid detta tillfälle är sann, bestämde jag mig för att låtsas att allt som någonsin fått insteg i mitt förstånd är lika litet sant som mina drömmars bländverk. Men omedelbart därpå märkte jag att medan jag på detta sätt ville tänka att allting var falskt, så var det ofrånkomligt nödvändigt att jag, som tänkte detta, var något; och då jag märkte att denna sanning: jag tänker, alltså är jag till, var så fast och så säker att intet av skeptikernas djärvaste antaganden var i stånd att rubba den, ansåg jag att jag utan betänkligheter kunde godta den som första princip i den filosofi jag sökte.
Därpå undersökte jag uppmärksamt vad jag var; jag fann därvid att jag kunde inbilla mig att jag inte hade någon kropp och att det inte fanns någon värld eller någon plats där jag kunde finnas, men att jag trots detta inte kunde inbilla mig att jag själv inte fanns till. Tvärtom; just därav, att jag tänkte på att tvivla på andra tings sanning, följde mycket klart och säkert att jag fanns till, medan jag å andra sidan inte skulle ha något skäl att tro att jag fanns till, ifall jag upphört att tänka, även om allt annat som jag någonsin föreställt mig skulle vara sant. Härav förstod jag att jag var en substans, vars hela väsen eller natur består i att tänka och som för att finnas till ej behöver någon plats och ej heller är beroende av något materiellt. På så sätt är detta jag, dvs. själen, genom vilken jag är vad jag är, helt skilt från kroppen och till och med lättare att få kunskap om än denna; och även om denna alls inte funnes, skulle själen förbliva allt vad den är.
Därefter övervägde jag helt allmänt vad som erfordras för att en sats skall vara sann och viss; ty eftersom jag just funnit en som jag visste var sådan, så tänkte jag att jag också borde veta vari denna visshet består. Och då jag lagt märke till att det i satsen jag tänker, alltså finns jag till inte finns något som försäkrar mig om att jag uttalar en sanning, utom det att jag mycket klart inser att man måste finnas till för att tänka, så menade jag mig som en allmän regel kunna uppställa, att det som vi inser mycket klart och mycket tydligt är helt sant; en viss svårighet ligger blott däri att rätt se vad det är vi tydligt inser.
Därefter betänkte jag att jag tvivlade och att mitt väsen således inte var helt fullkomligt – ty jag insåg klart att det var en högre fullkomlighet att veta än att tvivla; därför tog jag mig före att undersöka varifrån jag fått tanken på något som är fullkomligare än jag själv, och jag förstod klart att jag måste ha fått den från något väsen som verkligen var fullkomligare. Vad beträffar de tankar som jag hade om åtskilliga andra ting utanför mig, såsom himlen, jorden, ljuset, värmen och tusen andra, fann jag inte samma svårighet att veta varifrån de kom; ty då jag i dem inte upptäckte något som tycktes mig göra dem överlägsna mig själv, kunde jag tro att de – om de var sanna – var beroende av min egen natur i den mån denna hade någon fullkomlighet, men att de – om de inte var sanna – härstammade ur intet, dvs. fanns hos mig på grund av att jag led en brist på fullkomlighet. Men på samma sätt kunde det inte förhålla sig med idén om ett väsen som var fullkomligare än mitt eget; ty att jag skulle ha fått den ur intet vore en uppenbar orimlighet, och eftersom det är lika orimligt, att det fullkomligare skulle följa eller vara beroende av det mindre fullkomliga, som att något uppstode ur intet, så kunde jag ej heller tänkas ha fått den från mig själv. På så sätt återstod endast att den blivit nedlagd i mig av ett väsen som verkligen var fullkomligare än jag själv och som till och med ägde hos sig alla de fullkomligheter jag kunde ha en föreställning om, dvs. – kort sagt – som var Gud.”
Bildgalleri: 2.2 René Descartes
Fundera vidare…
- Fundera på Descartes bevis för sin egen existens. Håller resonemanget? Finns det något annat vi kan veta med absolut säkerhet?
- Måste Descartes ”jag” vara en tänkande varelse?
- Fundera på det ontologiska gudsbeviset. Är det ett bra ”bevis”, eller ser du några problem med det?
- Går det att bevisa Guds existens? Varför eller varför inte?
- Descartes var rationalist och menade att kunskap härstammar från rationellt tänkande. Vad skulle en person utan sinnen kunna ha för kunskap?