Skip to content

1.2.1 Thales – den förste filosofen

Thales (ca 625 f kr), från staden Miletos i nuvarande Turkiet (på den tiden tillhörande Grekland), betraktas vanligtvis som den förste västerländske filosofen. Detta betyder att han ville finna ett alternativ till den rådande mytologiska förklaringen till alltings ursprung.

Precis som många övriga naturfilosofer var Thales främst sysselsatt av frågan vad för slags material världen bestod av. Han sökte efter alltings ursprung, en gemensam byggsten eller ett urämne – något han benämnde arche. Hans svar kom att bli vatten för han kunde se att vatten vid mycket låg temperatur blev hårt som sten (is) och vid höga temperaturer blev som luft (ånga). När det regnade trängde växter upp ur jorden, något han tolkade som att de var vatten i någon form. Allt levande behövde ett stort och konstant intag av vatten för att kunna fortsätta leva. (Våra kroppar består faktiskt av ca 60 procent vatten.) Varje landmassa avslutades vid vattenbrynet, något som Thales tolkade som att jordytan flöt på vattnet. Det är det första kända försöket att ställa upp en generell teori baserad på observationer av verkligheten.

Thales storhet ligger i att han med hjälp av förnuftet försökte dra slutsatser om den värld han levde i. Att det sedan inte blev helt rätt är i sammanhanget mindre viktigt.

Utöver fysik (som skulle vara den moderna definitionen av Thales teori) ägnade han sig också åt astronomi. Han ska ha beräknat solens storlek till 720 gånger större än månen (idag vet vi att solen är ca 400 gånger större än månen), var den som delade in året i fyra säsonger, månaden i 30 dagar och beräknade årets dagar till 365.

Därtill lär han ha varit den person som introducerade matematiken i Grekland, något han ska ha lärt sig i Egypten. Han har även bidragit med egna upptäckter inom ämnet, huvudsakligen genom det vi idag känner som Thales teorem – att randvinkeln till en halvcirkel alltid är 90°.

Tyvärr finns inga av Thales skrifter bevarande (han ska ha skrivit två filosofiska verk), utan allt vi vet om honom kommer från historiska återberättelser. Han ska ha dött 78 år gammal, utmattad av hetta, ålder och törst, som åskådare under den 58:e olympiaden i Aten.

1.2.2 Phytagoras – matematikern

Den kanske mest berömda av naturfilosoferna är Pythagoras (ca 570-500 f kr). Han föddes på ön Samos utanför Turkiets västkust, fick en god utbildning och studerade filosofi under bland annat Thales. På dennes uppmaning begav sig Pythagoras som 20-åring till Egypten för att studera bland annat matematik. Bland lärdomarna av resan finns det vi idag känner som Pythagoras sats – a2+b2=c2. Men Pythagoras tänkande gick längre än så.

Precis som de övriga naturfilosoferna var Pythagoras uppfylld av tanken att hitta alltings ursprung, ett urämne. Där Thales menade att alltings ursprung är vatten, menade Pythagoras att allting är tal. Han menade att universum är uppbyggt av heltal och att ingenting kan existera utan ett nummer. Allt är tal, och nyckeln till att förstå dem går genom matematiken.

Startskottet för Pythagoras filosofi tros ha varit hans upptäckt av matematiska samband inom musiken – att vissa ljudfrekvenser till sin natur harmoniserar bättre än andra. Han menade att eftersom förhållandet mellan toner kan uttryckas som tal och talförhållanden borde också allt annat i världen kunna beskrivas på detta vis. Än mer övertygad blev han då han upptäckte det vi idag benämner gyllene snittet – en matematisk proportion som återfinns i många av naturens skapelser.

För att utforska matematikens förhållande till verkligheten grundade han en filosofisk-religiös skola vars medlemmar kom att kallas pythagoréer. Dessa studerade matematik och numerologi, och deras mål var att genom abstrakt tänkande kunna säga något om vår värld. Detta var första gången matematik används till mer än praktisk räkning – något som haft enorm betydelse för framtida vetenskap.

Som pythagoré skulle man hänge sig åt filosofin. För att bli accepterad som en av Pythagoras lärjungar genomgick man ett intagningsprov som gick ut på att man inte fick säga ett ord under fem års tid. Man fick enbart lyssna på vad de fullvärdiga pythagoréerna hade att säga. Därefter skulle man följa strikta levnadsregler för att kunna fokusera på matematiken. Bland annat gällde att man aldrig fick plocka upp ett tappat föremål, vidröra vita höns, röra om i elden med järnföremål, tala i mörker, föda upp djur med krokiga klor, bryta bröd, kliva över staket, plocka blombuketter eller vandra längs en landsväg. Dessa regler var sätt för pythagoréerna att upprätthålla och demonstrera självkontroll. Man bodde tillsammans och hade inga personliga ägodelar.

Bland de mer filosofiskt influerade reglerna gällde strikt vegetarianism. Pythagoras trodde på själavandring och menade att man kunde återfödas som vilket djur som helst. Att äta djur var därför samma sak som att äta människor. Men viktigast av allt var att undvika bönor. Han hade nämligen räknat ut att det går 216 år mellan varje reinkarnation, och däremellan var vår själ tvungen att lagras någonstans – och bönor var inget annat än behållare för vilande själar.

Pythagoras var också först med åsikten att jorden var rund och kretsade kring solen, universum sfäriskt och planeternas banor cirkulära. Denna uppfattning medförde att man nu kunde börja beräkna och förutsäga himlakropparnas rörelser och positioner. Att människor i gamla tider skulle trott att jorden var platt är en så kallad faktoid – en föreställning som hålls för sann men som i själva verket är felaktig. Redan ett par hundra år efter Pythagoras beräknade en annan grekisk filosof, Eratosthenes, jordens omkrets till 46,620 km. Idag vet vi att jordens omkrets är 40,075 km, så det var sannerligen ingen dålig beräkning med tanke på att det var över 2000 år sedan.

När Nicolaus Copernicus 1543 beskriver den heliocentriska världsbilden (att solen är i centrum) kallar han själv teorin för ”Astronomia Pythagorica” som en hyllning till Pythagoras teori som nu slutligen bevisats.

För utomstående framstod förmodligen pythagoréernas aktiviteter som mycket besynnerliga och de betraktades med stor misstänksamhet. Enligt myten kom Pythagoras att bli fruktad av ortsbefolkningen, och man anklagade honom för att syssla med svartkonst. Pythagoras ska ha flytt för sitt liv, jagad, varpå han nådde ett stort bönfält. Istället för att trampa på de heliga bönorna lär han ha stannat och inväntat förföljarna och döden. Vi har faktiskt än idag kvar en referens till Pythagoras ”svartkonst” inom populärkulturen – nämligen pentagrammet eller ”djävulsmärket”. Detta märke var ursprungligen pythagoréernas symbol eller ”logotyp”.

Pythagoras inflytande har sammanfattningsvis varit stort. Han var den första västerländska matematikern och har bidragit med ett antal matematiska idéer, däribland idén om ett tals ”kvadrat” och ”kub” och tillämpningen av geometriska begrepp inom matematiken. Men än viktigare var att han insåg att matematik och abstrakt tänkande kan användas för att förstå och beskriva världen – en insikt som Platon kom att bygga vidare på 150 år senare, och en insikt som är grundläggande för all modern vetenskap.

Avslutningsvis var det Pythagoras som namngav såväl ”filosofin” (som betyder ”kärlek till visdom”) som ”matematiken” (som betyder ”vetenskap”) – namn vi uppenbarligen använder än idag. Därtill ska han ha varit en av de första som argumenterade för att tänkande härstammar från hjärnan och inte från hjärtat såsom man tidigare menat. En imponerande gestalt med andra ord.

1.2.3 Demokritos – och atomläran

Till de mest insiktsfulla av naturfilosoferna hör de så kallade atomisterna, en term som framför allt syftar på Demokritos (ca 460-370 f kr) och dennes lärare Leukippos. De menade att allting är uppbyggt av små byggstenar de kallade för atomer (átomon är grekiska för odelbar).

De hade noterat att allting långsamt förfaller. Över tid blir till och med berg och stenar nedslitna av vind och vatten – alltså måste till synes solida objekt bestå av små, osynliga beståndsdelar.

Den grundläggande frågan, menade Demokritos, är hur det kommer sig att samma material, växter och djur, återskapas om och om igen? Ta en ek som exempel; varje enskilt träd är förgängligt, men det består av samma material som alla andra ekar som någonsin existerat. Egenskaperna för materialet ek måste därför härstamma från något evigt och oföränderligt, någonting som kommer inifrån materialet självt.

Han tänkte sig att allting är uppbyggt av mikroskopiska atomer som hakar i varandra rent mekaniskt genom små krokar. Ett material får sina egenskaper från atomernas form, storlek och rörelse. Järnatomer är hårda medan vattenatomer är hala. Saltatomer är vassa och spetsiga medan luftatomer är lätta och virvlande. Vilka egenskaper ett ting har bestäms av vilka atomer som bygger upp objektet. Även själen består enligt Demokritos av atomer, särskilt glatta, lätta och rundade, som är utspridda över kroppen och som löses upp i döden.

Dessa atomer är eviga och oföränderliga, och existerar i ett oändligt antal. När ett ting upplöses kommer dess atomer att bilda nya ting och material.

Men Demokritos insåg att detta inte räcker för att förklara världen. Hade atomer varit det enda som existerade så hade förändring inte varit möjlig – eftersom atomerna då inte hade kunnat förflytta sig. Därför spelar också tomrummet mellan atomerna en viktig roll i teorin. Detta tomrum är något Aristoteles senare skulle benämna ”vakuum”.

Dagens moderna atomteori härstammar från den brittiska kemisten John Dalton och början av 1800-talet. Demokritos atomer påminner närmast om det vi idag benämner molekyler – alltså en uppsättning atomer som tillsammans skapar ett tings egenskaper.

1.2.4 Zenon – paradoxernas mästare

Zenon från Elea (ca 490–430 f kr) var en naturfilosof mest känd för sättet han argumenterade på. Han gjorde detta huvudsakligen genom att konstruera paradoxer och några av dem har förbryllat människor ända sedan dess.

Han utarbetade dessa paradoxer som argument bland annat för att rörelse är omöjlig och att den verklighet vi uppfattar måste vara en illusion – det mest kända exemplet är ”Akilles och sköldpaddan”.

Zenon använder sig av logik och en metod som idag kallas för reductio ad absurdum – om ett resonemang leder till en motsägelse så måste dess motsats vara sann.

Intressantast med dessa paradoxer är hur ett strängt logiskt resonemang till synes kan leda till en felaktig slutsats. Genom sina paradoxer visade Zenon att filosofi och vetenskap kräver mer av oss än det vi först tar för givet – och därför förtjänar han en plats i filosofihistorien.

”Akilles och sköldpaddan”

Vad händer om vi låter en vältränad löpare (i Zenons exempel Akilles, huvudpersonen i Illiaden) tävla i ett 100-meterslopp mot en sköldpadda? Givetvis vinner löparen.

Men vänta lite, säger Zenon. Låt mig visa att strikt logik hävdar motsatsen. Och logiken ljuger inte, varför vår uppfattning om verkligheten måste vara fel.

Vi ställer upp de tävlande, men för att göra tävlingen lite rättvisare (och för att paradoxen ska uppstå) ger vi sköldpaddan ett visst försprång. För att Akilles ska kunna vinna måste han först passera sköldpaddan – och detta förutsätter att han först kommer ifatt den. Men detta är logiskt omöjligt menar Zenon, och förklarar:

Under den tid det tar för Akilles att komma till den plats sköldpaddan utgick ifrån har sköldpaddan hunnit förflyttat sig ytterligare en sträcka. På den tid det nu tar för Akilles att springa även denna sträcka har sköldpaddan flyttat sig ytterligare en bit. Så kan man fortsätta att resonera tills den givna slutsatsen blir att Akilles aldrig kommer ikapp sköldpaddan. Avståndet som skiljer dem åt blir med tiden minimalt men aldrig noll.

Renodlar man resonemanget i paradoxen kan man visa att inget över huvud taget kan röra sig. Ser du problematiken, och hur skulle man i så fall kunna bemöta detta argument?