Skip to content

1.3 Sokrates

Med Sokrates (469-399 f kr) påbörjas ett nytt kapitel i den västerländska filosofin. När de tidigare naturfilosoferna huvudsakligen intresserat sig av att förklara världen, intresserade sig Sokrates för hur människan bäst skulle leva sitt liv.

Han var väl insatt i de tidigare tänkarna (av eftervärlden ofta benämnda försokrater då de kom före Sokrates), men menade att deras teorier – om än intressanta – i grunden var meningslösa. Vad spelar det egentligen för roll om allt består av atomer om vi fortfarande är okunniga i frågor som berör hur vi ska leva våra liv? Filosofin borde därför undersöka frågor av praktisk betydelse för oss människor, menade Sokrates.

Vad är rättvisa? Vad är kunskap? Vad är sanning? Vad är mod? Detta var exempel på frågor av betydelse. Han menade inte själv att han hade svaren på dessa frågor, och insåg snart att ingen annan heller hade det.

Sokrates kom därför att använda sig av en metod som kallas dialektik. Denna går ut på att kunskap föds i diskussioner genom argument och motargument. Bästa metoden var, enligt Sokrates, det offentliga samtalet – en öppen dialog för alla som ville delta. Han ställde bara tre krav på sina samtalspartners: De skulle tala utifrån egen övertygelse – inte upprepa vad andra sagt. De fick inte lägga fram motsägelsefulla argument. De var tvungna att tydligt kunna definiera de begrepp, ord och uttryck de använde.

Han vandrade omkring på det stora torget i Aten, Agora, och ställde frågor om moral och politik till alla som ville lyssna. De diskussioner han satte igång blev av stort intresse och tillvägagångssättet var alltid detsamma. Den som trodde sig veta svaret utmanades och Sokrates underkastade svaret en granskning genom att ställa en rad följdfrågor. Nästan alltid framkom det brister i det ursprungliga svaret varpå samtalspartnern reviderade resonemanget och försökte igen.

Det sokratiska frågandet blev berömt och det avslöjade okunnighet hos personer med påstådd kunskap. Även om Sokrates själv sällan gav några slutgiltiga svar (och det skulle i så fall ha ingått i hans metod att betona att varje sådant svar också skulle utsättas för granskning) stimulerade han ett intresse för filosofi.

Han lärde människor att ifrågasätta allt, något som också skulle bli hans fördärv. Till slut arresterades han av myndigheterna som tröttnat på att hela tiden bli ifrågasatta, och han dömdes till döden. Hans vänner och elever erbjöd hjälp med att fly men Sokrates motsatte sig detta och talade om hur medborgarna måste lyda lagarna och myndigheternas beslut, då en orättvis behandling inte rättfärdigar en annan orätt handling. Efter att ha tagit farväl av sin hustru och sina barn talade han med sina lärjungar om själens odödlighet och tömde sedan den giftbägare som en soldat full av ursäkter gett honom.

Det finns massor med rykten och påståenden om Sokrates, bland annat sägs han ha varit liten, tjock och ovanligt ful. Han lär ha varit gift med Xantippa – en mycket grälsjuk och argsint kvinna, men också den enda som kunde besegrade Sokrates i en diskussion.

Han påstås även ha varit i det närmaste okänslig för kyla och fysisk ansträngning, och det sägs att han kunde stå grubblandes i timtal, helt omedveten om omvärlden. Ofta talade han till sin inre röst, sin daimon, när han tvivlade på att ett sätt att handla verkligen var det rätta.

Ett stort problem när det gäller vår kunskap om Sokrates är att han aldrig skrev någonting. Det mesta av det vi känner till om honom kommer från hans elever, huvudsakligen Platon. Men vad som verkligen återgivits av Sokrates tankar i dessa skrifter och vad som i sin tur är Platons egen lära är något som ständigt diskuteras.

Sammanfattningsvis har Sokrates haft ett enormt inflytande på filosofin. Inte nog med att han definierade många av de frågor som filosofin än i dag ägnar sig åt (moralfilosofi), hans dialektiska metod och betoning på kritiskt tänkande har genomsyrat filosofin sedan hans tid.

Bildgalleri: 1.1 Antikens Grekland