ur Aristoteles ”Den nichomakiska etiken”

Med hänsyn till fruktan och tillförsikt är modet en medelväg. Av de personer som går till överdrift har den som hyser ett överskott av brist på̊ fruktan ingen [speciell] benämning (och det är mycket som är namnlöst), medan den som hyser alltför stor tillförsikt är feg.

I fråga om angenäma och olustiga ting – ehuru inte alla, och i mindre grad beträffande plågsamma saker – är besinningen en medelväg och tygellösheten en överdrift. Det finns inte många som kommer till korta i fråga om njutningar. Därför har de inte heller råkat få något namn, men låt dem heta okänsliga.

Med hänsyn till att ge ut och skaffa medel är frikostigheten en medelväg, medan överdriften och bristen representeras av slösaktighet respektive snikenhet. Här råder det ett direkt motsatsförhållande mellan dem som går till överdrift och dem som kommer till korta. Den slösaktige går ju dels till överdrift i att ge ut medel och dels kommer han till korta om att behålla dem, medan den snikne i alltför stor utsträckning behåller dem och i allt för ringa grad ger ut dem.

För närvarande är vi nöjda med att tala om dessa ting i stora drag och hålla oss till huvudsaken. Men senare skall dessa företeelser noggrannare definieras.

I fråga om tillgångar ges det emellertid också andra inställningar och av dem är storslagenheten en medelväg (den storslagne skiljer sig nämligen från den frikostige genom att han rör sig med stora summor, då den senare har att göra med mindre belopp), medan överdriften representeras av omåttlighet och smaklöshet och underskottet utgörs av småskurenhet. Dessa skiljer sig från det som har att göra med frikostigheten, men om olikheterna skall vi tala i ett senare sammanhang. I fråga om ära och vanära är stoltheten en medelväg, medan överdriften betecknas som en form av fåfänga och bristen utgörs av ödmjukhet.

[—]

I fråga om det sanna får den måttlige kallas uppriktig och medelvägen heta uppriktighet. Överdriven framställning i riktning mot det större blir då skrytsamhet och ifrågavarande person skrytsam, medan åter överdrift i riktning mot det mindre blir förställning och en sådan människa får heta förställd.

Med hänsyn till det lustiga är den som håller måttet kvick och belevad och motsvarande disposition kvickhet, medan överdriften utförs av plumphet och den som behäftats av den är plump, medan åter den som brister i detta avseende är en tölp och hans inställning tölpaktighet.

I fråga om den återstående formen av nöje – den som genomsyrar vårt liv – är en person som är angenäm på ett tillbörligt sätt en vän och medelvägen vänskap. Den som går till överdrift är åter en smickrare, förutsatt att han inte gör det i ett visst syfte: eller så är han en inställsam person, om han gör det med tanke på egen fördel. Den som här kommer till korta och på allt sätt är oangenäm är slutligen en grälsjuk och missbelåten individ.

Men det finns också medelvägar inom de olika känslorna och i vårt förhållande till dem. För skamkänslan är ingen dygd, och ändå berömmer vi den som har denna känsla. Också i detta avseende säger man att en person håller måttet, medan en annan går till överdrifter såsom den försagde som skäms för allting. Den som åter brister i detta avseende eller inte skäms för någonting är skamlös, medan den måttlige är blygsam.

Indignation är en medelväg mellan avund och skadeglädje. Och de har alla att göra med den smärta eller lust som erfars över vad som sker med ens nästa. En indignerad person plågas nämligen av andras oförtjänta framgångar, medan den avundsjuke går till överdrifter och plågas av alla deras framgångar. Den skadeglade kommer däremot i så hög grad till korta, när det gäller att plågas, att han t.o.m. finner nöje i deras lidande. Men om dessa saker kommer det att ges lägligt diskussionstillfälle i ett annat sammanhang.