ur Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”

Vad är en kvinna? Själva formuleringen av problemet ger mig omedelbart ett första svar. Det är betecknande att jag ställer frågan. En man skulle inte komma på idén att skriva en bok om den särställning som männen intar i mänskligheten. Om jag vill ge en definition på mig själv, måste jag först deklarera: ”Jag är kvinna”. Denna sanning utgör grundvalen för alla övriga påståenden. En man börjar aldrig med att definiera sig själv som en individ av ett visst kön, det är självklart att han är man. Det är i formella sammanhang, i mantalslängder och identitetspapper som rubrikerna maskulinum, femininum är likställda. Förhållandet mellan de två könen kan inte jämföras med de två elektriska polerna: mannen representerar på en och samma gång det positiva och det neutrala så till den grad, att ”les hommes” på franska betyder både männen och människorna.

Kvinnan däremot framstår så till den grad som den negativa polen att varje bestämd definition innebär en begränsning utan att det motsvarande gäller för mannen. Det har irriterat mig att under diskussioner om abstrakta ämnen få föra männen säga: ”Ni tycker så eftersom ni är kvinna”. Men jag visste att mitt enda försvar var att replikera: ”Jag tycker så därför att det är sant” och därigenom eliminera min subjektivitet. Det kunde inte bli tal om att svara: ”Och ni tycker tvärtom eftersom ni är man”, ty självfallet är detta att vara man inte något särdrag. En man har rätt, eftersom han är man, det är kvinnan som har fel. På samma sätt som antikens folk räknade med en absolut lodrät linje utifrån vilken varje lutande linje bestämdes, finns det helt enkelt en absolut människotyp och det är den maskulina. Kvinnan har äggstockar och en livmoder. Det är dessa särbetingelser som stänger in henne i hennes subjektiva jag. Man säger gärna att hon tänker med sina körtlar. Mannan struntar övermodigt i att hans anatomi också inbegriper hormoner och testiklar. Han uppfattar sin kropp som en direkt och normal förbindelselänk med omvärlden vilken han tror att han tillägnar sig objektivt, medan han däremot betraktar kvinnans kropp som tyngd av allt det som kännetecknar den: den är ett hinder, ett fängelse.

”Kvinnan är kvinna i kraft av en viss brist på egenskaper”, sade Aristoteles. ”Vi måste betrakta kvinnornas karaktär med utgångspunkt från att de lider av medfödd bristfällighet.” Och Thomas av Aquino förklarade i samma anda att kvinnan är en ”misslyckad man”, en ”slumpvis tillkommen varelse”. Det är vad skapelseberättelsen symboliserar där Eva framställs skapad ur ett av Adams ”överflödiga revben” enligt Bossuets formulering. Mänskligheten är maskulin och mannen definierar kvinnan inte sådan hon är i och för sig utan i hennes förhållande till honom själv. Hon betraktas inte som en självständig varelse utan är bara vad mannen bestämmer att hon skall vara. Man kallar henne också ”könet” och menar därmed att hon för mannen framstår först och främst som könsvarelse. För honom är hon kön och alltså är hon det helt och hållet. Hon definieras och differentieras i förhållande till mannen och inte han i förhållande till henne. Hon är den oväsentliga gentemot den väsentlige. Han är Subjektet, det Absoluta – hon är det Andra.

[—]

Kvinnan har alltid varit, om inte mannens slav, så åtminstone hans vasall. De båda könen har aldrig delat världen lika mellan sig, och fastän kvinnans ställning håller på att förbättras, är hon alltjämt i våra dagar svårt handikappad. Hon har i knappast något land identiskt samma rättsliga ställning som mannen och ofta är den direkt ofördelaktig för henne. T.o.m. när hon på pappret tillerkänns alla rättigheter, hindrar gamla vanor att de kommer till konkret uttryck i seder och liv. Ekonomiskt bildar män och kvinnor nästan två olika kaster. Vid lika ställning har de förstnämnda fördelaktigare poster, högre löner och större chans till framgång än sina nyblivna kvinnliga konkurrenter. Männen innehar många fler platser inom industri, politik etc. och det är alltid män som sitter på de mest inflytelserika posterna. Utom den faktiska makt de har, äger de också en prestige, varom den traditionella barnuppfostran vittnar: nutiden innesluter det förflutna och i gångna tider skapades historien av männen. I samma ögonblick som kvinnorna börjar ta aktiv del i uppbyggandet av världen, är denna värld fortfarande en värld som tillhör männen, något som dessa inte betvivlar men som kvinnorna just har börjat dra i tvivelsmål. Att vägra vara det Andra, att vägra vara mannens medbrottsling skulle innebära att kvinnorna avstår från alla de fördelar som ett förbund med den högre kasten kan medföra för dem. Mannen-länsherren sörjer materiellt för kvinnan-vasallen och åtar sig att ge henne existensberättigande. När hon sålunda drar sig undan den ekonomiska risken, slipper hon också löpa den metafysiska risken, som ligger i frihet, där hon utan hjälp måste finna sitt eget mål. I själva verket finns inom varje individ utom ett krav att hävda sig som subjekt, vilket är ett etiskt krav, också en frestelse att fly undan friheten och att se sig själv som ett ting, ett objekt. Det är en ödesdiger väg ty individen blir passiv, alienerad, förlorad, ett offer för främmande viljor, hindrad i sin utveckling och berövad allt värde. Men det är en lättsam väg och man undviker den ångest och spänning som följer med den tillvaro man medvetet valt. Mannen, som betraktar kvinnan sin det Andra, möter följaktligen hos henne en djupt liggande medbrottslighet. Att kvinnan alltså inte kräver att vara subjekt beror på att hon saknar verksamma medel härtill, att hon känner sig av nödvändighet bunden vid mannen utan krav på motsvarande ömsesidighet och slutligen på att hon ofta finner behag i rollen som det Andra.