En av poststrukturalismens största namn är den fransk-algeriska filosofen Jacques Derrida – en filosof som har rykte om sig att vara en svår. Trots att han var född och uppväxt i Algeriet upplevde Derrida, som var av fransk-judisk härkomst, aldrig att han blev sedd som en äkta algerier. I andras ögon var han i huvudsak fransk-jude. I 20-års åldern flyttade han därför till Frankrike, men i fransmännens ögon var han huvudsakligen algerier. Denna insikt kom att lägga grunden för Derridas syn att det inte finns någon objektiv verklighet, bara olika synsätt och tolkningar.

Enligt Derrida tolkar vi verkligheten genom språket, och vi tolkar språket på olika sätt. Verkligheten består av sociala och kulturella gruppspråk där orden får sin betydelse först genom sitt sammanhang. För att förstå världen måste man därför först förstå sitt språk. Man måste därför spela ett dubbelspel, acceptera ett system eller ett språk och tänka inom dess ramar men samtidigt plocka sönder det för att avslöja dess dolda förutsättningar och motsägelser. För de är genom dessa språkliga medel som maktövergrepp, kvinnoförtryck, rasism och diskriminering möjliggörs.

Ett exempel är ordet ”frihet”. Det är ett centralt begrepp för oss, något vi alla eftersträvar i livet. Trots det verkar det som att vi inte är helt överens om ordets innebörd. En liberal kanske definierar det som ”möjligheten att själv bestämma över sina val” medan en socialist kanske beskriver det som ”att inte bli utnyttjad av andra”. Denna typ av begrepp hittar man i alla politiska, religiösa och filosofiska teorier. Vi förväntas ”förstå” vad som menas och impliceras. Men vi ska inte förväxla detta med sanningen, för det finns ingen objektiv ”frihet”. Det enda som finns är påhittade begrepp som i slutändan inte säger någonting förutom att man kan ha olika definitioner.

Språket kan liknas vid ett filter som vi ser verkligheten genom. Vi kan inte skåda verkligheten direkt utan kan bara förstå den genom de ord vi har för att beskriva den. Eftersom språket finns innan vi föds kan vi inte se hur verkligheten egentligen ser ut – eller ens om den existerar. Språket bestämmer hur verkligheten konstrueras och vi är på så vis ”fångar i språket”. Genom att vi lär oss språket lär vi oss också att se eller ”konstruera” vår omvärld på ett visst sätt. Vår verklighet blir en tolkad verklighet, konstaterar Derrida.

I årtusenden har vi försökt hitta någon form av sanning i världen, vi har konstruerat filosofi, religion och ideologi. Men det finns inga sanningar, varför alla dessa måste vara falska, menar Derrida.

Olika språk ger upphov till olika tankesätt och uppfattningar om världen. Att tvinga in verkligheten i ett system, till exempel en ideologi eller en religion, betyder att man samtidigt utesluter andra synsätt eller språkspel. Istället borde man eftersträva en mångfald av språkspel, sätt att beskåda världen. Det är också därför postmodernisterna ser alla anspråk att sitta inne med svaret som ett första steg mot det förtryckande. Därmed blir postmodernismen i förlängningen en försvarare av minoriteter och subkulturer.