Skip to content

3.3 Friedrich Nietzsche (1844-1900)


Gud är död! Och vi har dödat honom!

Friedrich Nietzsche

I detta avsnitt kommer vi undersöka Friedrich Nietzsches filosofiska idéer. Vi kommer att undersöka hans syn på moral, nihilism, lidande, sanning, övermänniskan, amor fati och evig upprepning.

Nietzsche, kanske mer än någon annan filosof, är öppen för tolkning. Med uttalanden som ”Det som inte dödar mig gör mig starkare”, ”Gud är död! Och vi har dödat honom!” och ”Världen är vacker men människan är en sjukdom” är hans filosofi både kittlande och provocerande. Det är förmodligen därför mer än 20.000 olika böcker har publicerats om honom och hans skrifter.

Friedrich Nietzsche
Friedrich Nietzsche, 1882

Han föddes 1844 i en liten by i den östra delen av Tyskland där hans far var präst. Han ansågs vara ett underbarn och blev professor vid universitetet i Basel vid 24 års ålder. Hans karriär blev dock inte lyckosam. Han tröttnade på sina kolleger, gav upp sitt jobb och flyttade till de schweiziska alperna där han bodde ensam och skrev på sina böcker.

Han var sjuklig, opiumberoende och ogillade sin familj: ”Jag tycker inte om min mor och det är smärtsamt att så mycket som höra min systers röst”. Kvinnor avvisade honom och hans böcker sålde inte. Bara 44 år gammal fick han ett mentalt sammanbrott när han såg en häst bli piskad av kusken. Han sprang över att omfamna hästen skrikandes ”Jag förstår dig!”. Han återhämtade sig aldrig, sjönk djupt ner i galenskap och spenderade återstoden av sitt liv på mentalsjukhus. Vidare var han vegetarian, avhållsam vad gäller kaffe och alkohol, samt hade en galet stor mustasch.

Han var starkt påverkad av Schopenhauers tankar om att världen vi uppfattar är vår egen föreställning, alltså en rent subjektiv upplevelse. Även om han kom att göra avsteg från dennes filosofi förblev hans livsuppfattning besläktad med Schopenhauers pessimism.

För Nietzsche var filosofi inte bara abstrakta teorier, utan hade ett praktiskt syfte. Filosofin avsåg att underlätta framväxten av en ny och bättre typ av människa som ägnade sitt liv åt utveckling, självövervinnande och livsbejakande – en människa som inte hölls tillbaka av moraliska åsikter som rätt och fel, en människa som bejakade det djuriska i sig.

Nietzsche såg sig själv som en guide för en sådan person. ”Enbart dessa är mina läsare, mina rättmätiga läsare, mina förbestämda läsare. Vad spelar resten för roll? Resten är bara människor.”

Nietzsche

Viljan till makt

Centralt i Nietzsches filosofi är begreppet ”Viljan till makt” som ska ses som en respons till Schopenhauers ”Viljan att leva”. Där Schopenhauer menar att allt i universum är ett uttryck för viljan att leva, menade Nietzsche att den huvudsakliga drivkraften inte är liv utan makt – ”en outtömlig, alstrande livskraft”. Enligt honom är driften att expandera sin makt starkare än driften att anpassa sig och överleva. Denna vilja till makt finns varhelst det finns liv, och även de starkaste av varelser kommer att riskera sina liv i sin strävan efter än mer makt.

Till skillnad från Schopenhauer ser dock inte Nietzsche viljan som en negativ kraft utan som någonting att bejaka även om den ibland kan vara destruktiv. Medan Schopenhauer ser medlidandet som en positiv utväg, ter det sig för Nietzsche som en livshämmande faktor.

Detta ska alltså tolkas som en psykologiskt förklaring till mänskligt beteende och en förklaring till varför vi ägnar oss åt risker i livet, såsom krigföring och konkurrens. Det är maktsträvan som sporrar människan till allt hon tar sig för: framsteg, ambitioner, självförverkligande, personlig mognad, önskan att nå högsta möjliga position i livet – allt är produkter av viljan till makt.

Nietzsche exemplifierar med de gamla grekiska hjältarna och aristokraterna som inte huvudsakligen sökte ett lång liv, utan ett liv med makt, ära och storhet.

Här anar vi också vad som kom att bli Nietzsches stora kamp – ett ifrågasättande av den traditionella moralen. Om nu viljan till makt är det som driver livet, hur kommer det sig att det ofta anses moraliskt fel eller fult att stå för den åsikten?

Antikrist

Nietzsche höll med Schopenhauer om att det inte finns någon Gud eller någon odödlig själ. De var också överens om att livet är en meningslös historia präglad av lidande och styrd av en irrationell kraft som kan kallas Viljan. Däremot förkastade han Schopenhauers slutsats att vi bör känna avsky för denna värld. Han menade tvärtom att vi bör leva våra liv så att vi får ut så mycket som möjligt av dem. En stor del av Nietzsches filosofi handlar om just detta – hur vi ska leva ett rikt liv i en meningslös och gudlös värld.

Nietzsche hade extrema saker att säga om kristendomen. ”I hela Nya testamentet finns det endast en person värd att respektera: Pilatus, den romerske ståthållaren”. Enligt Bibeln var Pontius Pilatus den person som beslöt att korsfästa Jesus.

Kristendomen hade, i Nietzsches tolkning, uppstått från romerska slavar som saknat kraften att uppnå vad de verkligen ville och i stället skapade en filosofi som gjorde dygd av deras feghet.

Kristna, som han benämnde ”die Herde”flocken, ville också njuta av livet (intellektuella utmaningar, kreativitet, sex) men var för odugliga för att uppnå en hög nivå av njutning och tillfredställelse. Därför anslöt de sig till en hycklande tro där de fördömde vad de önskade, men var för svaga för att uppnå – och hyllade vad de råkade ha, men inte efterfrågade. I det kristna värdesystemet blev sexuell oförmåga till renhet. Svaghet blev godhet. Apati blev tålamod, och oförmåga till hämnd blev förlåtelse. Kristendomen var enligt Nietzsche en gigantisk maskin av bittert förnekande.


Efter att ha kommit i kontakt med en religiös man så känner jag alltid att jag måste tvätta händerna.

Friedrich Nietzsche

NietzscheSlavmoral och herremoral

Nietzsche menade att vad som gjort det möjligt för oss människor att lämna djurstadiet och utveckla en civilisation var att de svaga oupphörligen eliminerades av de starka, de odugliga av de dugliga, de dumma av de intelligenta. Tack vare att dessa processer upprepats genom årtusendena utvecklades människan till den varelse hon är idag.

Men för ca 2000 år sedan hände något olyckligt. Moralisterna, med Sokrates och Jesus i spetsen, kom då och sa att denna utvecklingsprocess var fel. De hävdade att det borde finnas lagar som skyddar de svaga mot de starka. De menade att rättvisa skulle gå före styrka, att jorden skulle tillhöra de lata, inte de företagsamma.


Självständigt tänkande och kraftfullt intellekt betraktas som farligt; allt som lyfter en individ över massan skrämmer, och benämns hädanefter som det onda.

Friedrich Nietzsche, "Så talade Zarathustra" (1885)

I varje människa finns det en instinkt Nietzsche kallar för flockbeteende, ett behov av att anpassa sig till massorna. Ofta kommer detta som uttryck i att man anpassar sin moral, dvs vad man tycker är rätt och fel i samhället.

”Moral är den bästa av alla anordningar för att leda mänskligheten i fördärvet” förkunnade Nietzsche i boken ”Antikrist”. En sådan moral, som accepterats av massorna, kallade Nietzsche för slavmoral. Han menade att denna moral tjänade ett tydligt syfte – att ge mediokra individer övertygelsen att deras svaghet inte är ett fel, utan en styrka.

”Jag har ofta skrattat åt dessa veklingar som trodde sig vara goda bara för att de saknade klor”, skrev Nietzsche i ”Så talade Zarathustra”. På det sättet hävdar slavmoralen att egenskaper den själv saknar är onda. Genom slavmoralen får de svaga respekt. Får-lika kvalitéer hyllas som bra, och individer pressas därmed att bli svaga och lydiga.

Vi måste därför, menade Nietzsche, fly slavmoralens bojor och i dess ställe skapa en ny, självständig och livsbejakande moral – herremoralen. Vi måste bekämpa slavmoralen som den sjukdom den är, men för att lyckas med detta måste man först fysiskt skiljas från skocken och leva ett liv i ensamhet.

Nietzsche menade att svaga människor strukturerar sina liv så att de aldrig behöver reflektera kring existensens svåra frågor. Men vi måste, för att uppnå storhet i livet, begrunda de frågor som skocken är rädd eller för svag för. Och för detta behöver vi vår ensamhet.


För han måste nu tränga ner i tillvarons djup med nyfikna frågor på sina läppar: Varför lever jag? Vilka lärdomar har livet lärt mig? Hur blir jag vad jag är och varför lider jag av att vara den jag är?

Friedrich Nietzsche, "Otidsenliga betraktelser" (1876)

Gud är död!

Med den tillspetsade formuleringen ”Gud är död!” menade Nietzsche att tiden är kommen att se de gamla tolkningarna – framför allt tron på Gud – för vad de är, myter och sagor. Men han insåg också att många skulle bli förtvivlande av insikten att vi inte är annat än meningslösa djur i ett meningslöst universum.

Denna nyvunna insikt riskerade att leda till ett tillstånd av nihilism, tron att allt saknar mening. Är livet utan mål, mening eller syfte så följer lätt uppfattningen att livets alla lidanden är förgäves.

Gud är död!


Nihilism uppstår nu, inte för att livets plågor blivit större, utan för att att man tappat tron på att det finns någon ’mening’ med lidandet... Det framstår nu som att ingen mening existerar, som att allt är förgäves.

Friedrich Nietzsche, "Viljan till makt" (1906)

Nietzsche brottades själv med nihilismen under stora delar av sitt liv då han hävdade att livet saknade objektiv mening. Han menade till och med att det inte bara var livet som saknade objektiv mening, men att ”sanning” i sig självt inte existerar. Därmed blir objektiv kunskap omöjligt och som en konsekvens därav kan det inte finnas objektiv mening med någonting. Istället är individen alltid begränsad av sin egen tolkning.


Arbetet med att måla livets bild, hur ofta poeter och filosofer än ger sig på det, är icke desto mindre meningslöst: även i händerna på de största målar-tänkarna är allt som kommer därur miniatyrbilder ur ett liv, det egna livet – ingenting annat är möjligt.

Friedrich Nietzsche, "Mänskligt, alltförmänskligt" (1880)

Eftersom man omöjligen kan fly sin tolkning eller perspektiv på livet, menade Nietzsche att man bör ge upp alla försök att finna objektiv sanning och istället tolka existensen på ett livsbefrämjande sätt. För om det nu inte finns några sanningar i världen så är det inte en sanning att livet måste vara meningslöst för individen. Vägen ur nihilism går alltså genom att skapa subjektiv mening. Han efterlyste en förändring där människor – inspirerade av den kris som uppstår när de objektiva värdena dör – skulle fylla tomrummet efter religionen med filosofi och konst.

Övermänniskan

Med utgångspunkt i att lidande är en förutsättning för framsteg, menade Nietzsche att vi är i behov av ett ideal för att hålla oss motiverade i vår strävan efter storhet även i de mörkaste av timmar. Hans svar på ett sådant ideal var övermänniskan, ”das Übermensch”. (På engelska översätts termen ofta till ”Superman” och är inspirationen bakom seriefiguren med samma namn – men likheterna i övrigt är få.)


Jag lär dig övermänniska. Människan är något som ska övervinnas. Vad har du gjort för att övervinna honom?

Friedrich Nietzsche, "Så talade Zarathustra" (1885)

Övermänniskan som ideal var en perfekt och kraftfull varelse som har övervunnit alla sina inre rädslor, svagheter och brister. En som svävar över resten av mänskligheten.

Det övermänskliga idealet är endast nåbart för oss i korta stunder. Det är omöjligt att bibehålla denna perfektion. Efter dessa extatiska stunder måste man alltid återgå till att vara ”mänsklig, alltför mänsklig”.

Genom att jämföra sig med övermänniskan menade Nietzsche att vi kunde bli varse våra brister och svagheter, och skämmas över den stora klyfta som skiljer oss från idealet. I strävan efter denna perfektion kommer vi börja hata vårt icke-perfekta jag. Detta sjävhat kommer, hävdade Nietzsche, vara början till övermänniskans självförverkligande. Ty först när vi insett våra inre brister, och välkomnat vår avsky för dem, är vi motiverade att växa och övervinna oss själva.

I boken ”Så talade Zarathustra” beskriver Nietzsche i en liknelse hur brister och lidande är nödvändiga för självförverkligandet.


Jag träffade en ung herde med kväljningar, spasmer och ett förvridet ansikte. Ur munnen hängde en tung svart orm. Aldrig hade jag sett så mycket illamående och fruktan i någons ansikte. Jag gjorde vad jag kunde för att slita ormen ur hans strupe, men förgäves. ’Bit! Bit av dess huvud! Bit!’, skrek jag… Herden bet, och han bet bra. Ut spottade han ormens huvud och hoppade upp. Inte längre herde, inte längre människa - förändrad, strålande, skrattande! Aldrig har jag hört en människa skratta som han skrattade! O mina bröder, det jag hörde var inget mänskligt skratt.

Friedrich Nietzsche, "Så talade Zarathustra" (1885)

Här representerar herden en människan i sina mörkaste stunder och den svarta ormen är den förtvivlan och rädsla som plågar honom i livet. Men när han biter av ormens huvud övervinner han sina demoner och framträder för ett ögonblick som övermänniskan själv. Hans skratt symboliserar makt, perfektionism och ett bejakande till livet.

Där är något oklart om Nietzsche tänkte sig övermänniskan som nästa evolutionära fas (han var trots allt inspirerad av Charles Darwin och evolutionsteorin) eller om han snarare syftade på en individuell moralisk utveckling.

NietzscheAmor fati och evig upprepning

Att bejaka livet var det högsta tillstånd en människa kunde uppnå, och Nietzsche presenterade två begrepp för att beskriva detta: Amor fati (kärlek till ödet) och evig upprepning.

För att bejaka livet måste vi först acceptera det precis som det är, leva i samklang med ödet. Amor fati är ett förhållningssätt som utmärks av oräddhet, sorglöshet och handlingskraft. Där den svage passivt väntar på att bli älskad, älskar den starke villkorslöst ur sin inre kraft. Amor fati är en egenskap hos övermänniskan, ”min formel för storhet hos en människa är amor fati”, skriver Nietzsche.

Men för att älska ödet måste man först bejaka livet och det är bland det svåraste som finns. Svårigheten ligger i det faktum att tillvaron innehåller så mycket ondska, smärta, lidande och tragedi. Så hur kan man bejaka livet i närvaron av så mycket fulhet?

Som vi sett hävdar Nietzsche att stora mängder lidande och smärta måste till för att man ska kunna utvecklas. ”Det är från de djupaste av djup som det högsta kommer till sin höjd”. Med denna insikt kommer den starke förstå att det onda, smärtsamma och tragiska i själva verket har en inneboende skönhet. I dessa aspekter av tillvaron finns potentialen för tillväxt och självförverkligande. Endast då en svart orm kryper ner i din hals kan du bita av dess huvud och skratta likt ingen människa har skrattat förut.


Jag vill lära mig mer och mer för att se det vackra i det nödvändiga; sedan ska jag själv bli en av de som gör saker vackra. Amor fati: låt det vara min kärlek hädanefter! Jag vill inte föra krig mot det fula ... Och allt och på det hela taget. En dag vill jag bli en ja-sägare.

Friedrich Nietzsche, ”Den glada vetenskapen” (1883)

För att avgöra om man är en ja-sägare, det vill säga i ett tillstånd av fullständigt livsbejakande, skapade Nietzsche ett psykologiskt test som han kallade för evig upprepning.


Vad händer om en demon helt plötsligt söker upp dig i din ensamhet och säger: ’Det liv du nu lever, och har levt, kommer du få leva igenom och otaliga gånger därtill; det kommer inte innehålla något nytt, varje ögonblick av smärta och glädje, varje tanke och varje syn, allt det lilla och allt det stora i ditt liv kommer igen – i samma följd…’ Vill du då kasta dig ner och gnissla tänder och förbanna demonen? Eller har du någon gång upplevt ett så stort ögonblick att du svarar honom: ’Du är en gud och aldrig har jag hört något mer gudomligt’.

Friedrich Nietzsche, ”Den glada vetenskapen” (1883)

Övermänniskan bekräftar livet och inser att hans största stunder är födda ur hans mörkaste erfarenheter, och uppfattar därför den inneboende skönhet i lidande, tragedi och ondska. Med denna insikt fördömer han inte livet likt en pessimist, trots det lidande han har utstått. I stället firar han tragedin som en glad ja-sägare.

När han sedan närmar sig sin död önskar övermänniskan inte vila. Istället önskar han sig evig upprepning och att leva om sitt liv igen i evighet. På sin dödsbädd ska man säga ”Var det livet? En gång till, döden!”

NietzscheNietzsche och nazismen

Begrepp som Übermensch och Viljan till makt användes flitigt av Hitler och nazisterna för att beskriva sin idé om ett biologiskt överlägset arisk eller germanskt herrefolk. Nietzsches tankar kom därmed att betraktas som en filosofisk grund för de nationalsocialistiska idéerna.

Denna koppling beror till stor del på att Nietzsches syster Elisabeth, som var en hängiven nazist, förfalskade ett antal texter för att passa nazismens ideologi. Nietzsche själv var under sin livstid mycket kritisk till både antisemitism och tysk nationalism. Enligt honom var övermänniskan något som kunde uppstå i alla kulturer.

Han var däremot elitist och menade att vissa personer var bättre än andra. Men detta hade ingenting med ras eller nationalitet att göra.

Hans ifrågasättande av ”gamla sanningar” har influerat såväl existentialismen som den efterkommande postmodernismen.

Bildgalleri: 3.3 Friedrich Nietzsche
Fundera vidare…
  1. Många upplever Nietzsche som provocerande. Varför?
  2. Nietzsche menar att vi människor enbart är djur och därför inte borde vara rädda för att vara ”djuriska”. Håller du med?
  3. Enligt Nietzsche är begrepp som ”ont” och ”gott” bara påhittade. Håller du med? Varför/varför inte?
  4. Kan det vara så att det vi kallar moral egentligen är samma sak som ”egoism”? Försök hitta exempel på när en ”moraliskt rätt handling” (enligt dig) inte leder till fördelar för individen.
  5. Nietzsche hävdar att Viljan till makt är starkare än Viljan till liv. Håller du med? Varför/varför inte?
  6. Vilka är de huvudsakliga likheterna respektive skillnaderna mot Schopenhauers filosofi?
  7. Hur hittar Nietzsche en väg ut ur nihilismen?
  8. Vad skulle uppkomsten av en övermänniska innebära?
3.3 Instuderingsfrågor

Friedrich Nietzsche

Interaktiva instuderingsfrågor

1 / 8

Vilket av nedanstående är, enligt Nietzsche, en egenskap hos den kristne?

2 / 8

Insikten att "Gud är död" kan, enligt Nietzsche, leda till...

3 / 8

Varför avskydde Nietzsche alkohol?

4 / 8

Vad innebär amor fati?

5 / 8

Nietzsche menade att människan drivs av...

6 / 8

Nietzsche var influerad av...

7 / 8

Vad menade Nietzsche med övermänniskan?

8 / 8

Vilken av nedanstående är inte en beskrivning av slavmoralen, enligt Nietzsche?

Your score is

The average score is 77%

0%