Skip to content

3.4 Jean-Paul Sartre (1905-1980)

meningen med livet i en meningslös värld

Jean-Paul SarteI oktober 1945 höll Jean-Paul Sartre ett föredrag med rubriken Existentialismen är en humanism. Tillställningen blev en oerhörd succé och tillströmningen av nyfikna var enorm. Det hårda trycket för att få plats i lokalen gjorde att biljettluckan och stora delar av inredningen slogs i bitar. Föreläsaren själv lyckades nätt och jämt pressa sig fram mellan åhörarna innan han med en timmes försening kunde påbörja sitt anförande. Existentialismen var född.

Sartre fick sin utbildning vid en förnäm skola i Paris och kom senare själv att jobba som gymnasielärare i filosofi. Han var lite drygt 1.50 lång, skelade kraftigt och beskrev sig själv som ful. Nästan alltid gick han klädd i svart polo, basker, mörka byxor och kavaj – en klädsel som kom att bli ett existentiellt mode. Han sågs ofta sittandes på något kafé livligt diskuterandes meningen med livet, inte sällan med ett glas rött vin i handen.

NobelprisetÅr 1964 utsågs han till nobelpristagare i litteratur men valde att demonstrera sin frihet genom att tacka nej till priset med motiveringen att han inte ville klä ut sig i frack för borgerligheten. Han kom dock senare att kontakta Svenska Akademien med en förfrågan om att få prissumman utbetald i smyg. De vägrade.

Sartre var intresserad av hur vardagen ter sig för oss människor och det sägs att han fascinerades av tanken att man kunde filosofera om en cocktail. Allt vi gör och uppfattar är laddat med känslor och personlig mening. Det är vårt medvetande som avgör vad som är en händelse och vad som är bakgrundsbrus. Anta att du ska möta en vän på ett kafé men att hon aldrig dyker upp. Då blir hennes frånvaro en händelse, men endast för dig. Ingen av de övriga kafégästerna reagerar på att din vän saknas. De övriga besökarna blir för dig i sammanhanget endast en obetydlig bakgrund. Det är faktiskt anmärkningsvärt att något som inte existerar (i det här exemplet din saknade vän) kan vara av stor betydelse för oss.

Sartre försökte med sin filosofi beskriva de grundläggande dragen i människans existens, varför hans filosofi kallas för existentialism. Han byggde vidare på, och fördjupade, de tankar och begrepp som Søren Kierkegaard hade presenterat 100 år tidigare.

Vi kommer nu att titta närmare på olika aspekter av Sartres existentialism.

Människan skapar sig själv

Existentialismen, som blev något av en modefilosofi under mitten av 1900-talet, menar att människan är fri att själv forma sitt liv. Sartre, som rörelsens huvudsakliga företrädare, gick till och med så långt att han hävdade att människan är ”dömd till frihet”, det vill säga att vi inte bara kan utan faktiskt också måste ta ställning.

Han höll med Friedrich Nietzsche om att ”Gud är död”, och att det därför inte finns några förbestämda värden, inget facit för rätt och fel eller gott och ont. Detta till skillnad från exempel medeltiden då människorna såg tillvaron som fylld av högre mening. De flesta ansåg att Gud skapat träden, djuren, stenarna och inte minst människorna som en del i sin stora plan. Gud hade som en hantverkare skapat världen och allt hade sin funktion och sitt syfte – tingen och människan hade mening.

Men i dagens ateistiska värld har människan förlorat sin essens, sitt syfte. Vi har inte blivit skapade av någon bestämt anledning och det finns inga objektivt giltiga påståenden om hur människan bör vara, ingen på förhand given mänsklig natur.

Vi upptäcker att vi finns till och måste själva bestämma vad vi vill göra av livet. Tänk er, sa Sartre, en skådespelare som plötsligt föses in på scenen utan något manus, utan att veta vilken pjäs som spelas, vilken roll han själv har eller vem som är regissör. Skådespelaren måste själv bestämma sig för något, bli något – skurk eller hjälte, en komisk eller en tragisk figur – eller helt enkelt lämna scenen, vilket också innebär att välja. Hur skådespelaren än väljer kommer han aldrig någonsin att få veta vad det hela går ut på. I precis samma situation befinner sig människan. Hon är inkastad i världen, existensen, och måste själv bestämma sig för vilken person hon vill bli. Livet är en improvisation.

Annorlunda är det med tingen som omgärdar oss. Om man bygger ett hus så vet man redan innan man startat konstruktionen vad dess syfte ska bli. Tingen har redan från början en definition, en essens. Det är bara människan som inte är någonting från början, som saknar syfte. Vi människor är alltså inte skapta för någonting, vi bara existerar.

Först måste vi leva, existera, innan vi kan få en definition, en essens. Detta är centralt i existentialismen, och formulerades av Sartre som ”existensen föregår essensen”. För tingen är det tvärt om.


Problemet är inte vad livet gjort med oss utan vad vi gör av det livet gjort med oss.

Jean-Paul Sartre

Jean-Paul SartreFriheten och ödet

Vi människor är alltså fria, men frihet i existentialistisk mening är ingen obegränsad frihet. Vi kommer aldrig att kunna göra allt vi önskar, vi kommer aldrig att kunna flyga eller få superkrafter. Då skulle frihet inte kunna skiljas från dröm eller fantasi.

Frihet uppstår istället i mötet med de givna förutsättningarna, det vi inte kan göra något åt. Att vi föds av just våra föräldrar och med vissa genetiska anlag, att vi föds i ett visst land i en viss tid – detta är livets förutsättningar. Dessa omständigheter är också frihetens utgångspunkt. Allt detta, sa Sartre, är vårt öde. Och friheten uppstår just i mötet med ödet, med våra tillgångar och begränsningar. 

Givetvis är frihet inte bara ett sinnestillstånd men det är i det inre friheten börjar. Därför kan en fånge vara friare än sin fångvaktare. Inre frihet är en förutsättning för yttre frihet. Friheten finns alltså alltid oberoende av vilken situation vi befinner oss i.

Varat och Intet

När vi föds är det enda som ligger framför oss ett Intet – det som ännu inte är. Vad vi fyller Varat (det som är) med, kan inte på förhand avgöras. Vår essens, det vill säga den vi är, bestäms inte av våra gener eller vårt sociala arv. Det bestäms av våra val – alltså det vi fyller Intet med. Naturvetenskapen menar ibland att vi bestäms av naturen och vårt genetiska arv – att essensen föregår existensen. För Sartre är det tvärtom. Vi kastas ut i en värld där vi existerar och ”…människan är ingenting annat än vad hon gör sig till”.

Det som främst skiljer människan från tingen är att vi är medvetna och kan reflektera över oss själva och vår situation. I motsats till tingen har vi dessutom förmågan att föreställa oss världen annorlunda, att kunna se Intet – det som inte är men som skulle kunna vara.

Enligt Sartre är det just förmågan att kunna tänka sig världen annorlunda som möjliggör frihet. För vårt agerande påverkas av det som ännu inte är; om man bestämmer sig för att bli läkare betyder inte det att man redan är läkare. Det som inte är kommer att vara själva handlingens drivkraft, det vi strävar efter.

Tingen saknar denna förmåga att se det möjliga. I existentiella termer så existerar de därför inte, de bara är. Samma sak, menar Sartre, gäller för djuren. De kan bara vara ”i sig”, vilket betyder att de styrs av sina instinkter och drifter. Att existera innebär att kunna förhålla sig till olika handlingssätt och situationer; att kunna välja mellan den ena och andra handlingen och se alternativ till den rådande situationen.

Meningen med livet i en meningslös värld

Enligt Sartre befinner vi oss i en absurd och meningslös värld som vi inte förstår oss på. Detta är en värld som saknar riktning, mål och riktlinjer. Det existerar ingen Gud att förlita sig på utan vi är helt utelämnade till oss själva. Den mening och de värden vi eventuellt ändå finner är därför enbart våra egna påhitt.

Sartre menar inte att detta gör livet meningslöst. Han menar att moralen är viktig för våra liv men att det är upp till oss själva att uppfinna den. Samma sak gäller för meningen med livet – den finns inte i sig självt, utan måste väljas av varje enskild individ. Den är alltså inte objektiv, utan varje människa väljer själv sin egen mening med sitt eget liv.

”Vi är dömda till frihet”, säger Sartre. Vår värld saknar inneboende normer eller rätt och fel. Vi kan aldrig förlita oss på någon regelbok eller religion som beskriver hur vi ska handla, utan alla värden är mänskliga uppfinningar och är därmed varken sanna eller falska. Därför måste vi själv uppfinna vår moral och handla därefter.


Ni är fria, välj, hitta på. Ingen allmängiltig moral kan säga er vad som är rätt att göra; det finns inga tecken i världen att gå efter.

Jean-Paul Sartre

Sean-Paul SartreVarje händelse är en ny situation och vi kan därför aldrig tillämpa samma moral i alla lägen. På denna punkt skiljer han sig från klassiska moralfilosofer som i alla tider försökt finna principer och generella riktlinjer för att bedöma om en handling är rätt eller fel.

Som om det inte vore svårt nog att välja för sig själv, så väljer man samtidigt också för hela mänskligheten, menar Sartre. När man gör ett val måste man vara beredd på att det finns de som kommer att följa ens exempel. Om man engagerar sig mot plågsamma djurförsök demonstrerar man att andra borde följa, för ”ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla”. Så vi är inte bara ansvariga för våra egna handlingar, vi bär också ansvar för de som fattar samma beslut som oss. Genom att visa vägen visar vi också på valmöjligheten. Är valet rätt för mig så kan det också vara rätt för dig. Här skymtas den kollektivistiska Sartre. Han var även mycket politiskt engagerad, långt ut på vänsterkanten.

Att världen i sig självt saknar värden är den logiska konsekvensen av en ateistisk filosofi. Det är människan som ger saker och ting sin innebörd då vi nu intagit den roll Gud tidigare hade i den mänskliga föreställningen. Tingen blir därför, liksom människorna, i grunden meningslösa. Trots detta är vi ständigt sysselsatta med att försöka kontrollera dem. Vi har planer för tingen. Endast därför betyder de något för oss.

Men det finns situationer då vi tydligt känner av tingens överflödighet. Hur meningslösa blir inte små minnessaker, tidningsurklipp och anonyma fotografier i en släktings dödsbo? De käraste minnen hamnar i arvtagarnas svarta sopsäck. Hela tillvaron blir ibland som ett dödsbo efter Gud där alla saker blir meningslösa. Världen blir inte längre en skapelse utan en hög med skräp, menar Sartre.

Valet, ansvaret och ångesten

Ångest är en otrevlig känsla varför vi undermedvetet försöker förneka vår frihet. Är vi fria måste vi välja, och då blir vi också ansvariga för våra liv. Eftersom vi dessutom visar vägen för våra medmänniskor blir valen svåra och ångestfyllda. Med våra val och handlingar skapar vi inte bara oss själva utan också en bild av hur vi vill att människan ska vara:


I själva verket är det inte en enda av våra handlingar som inte, på samma gång som den skapar den människa vi vill vara, också skapar en bild av människan sådan som vi anser att hon bör vara. Att välja att vara det eller det innebär på samma gång att man bejakar värdet av det man väljer, ty man väljer aldrig någonting dåligt. Vad man väljer är alltid det goda, och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla.

Jean-Paul Sartre, "Existentialismen är en humanism" (1946)

Våra försök att förneka vår frihet är i själva verket försök att slippa undan den ångest som följer med valen. Men ångest är något positivt, menar Sartre. Den visar på att vi är fria och har valmöjligheter. Att försöka fly undan sin ångest innebär kort sagt att förneka sina val.

Vi har ett ansvar som är totalt, vi kan aldrig avsäga oss det genom att skylla på exempelvis feghet, menar Sartre. Då väljer vi att vara fega. Vi väljer som bekant vår essens genom våra val – och därmed även fegheten.

Ångesten uppkommer då vi aldrig till fullo kan överblicka konsekvenserna av våra val. Det är en ångest för framtiden, för vad Intet ska fyllas med. Detta är en ångest vi aldrig kan slippa undan då den är oupplösligen förbunden med att vara människa. Men ångesten är något i huvudsak positivt då den påvisar att vi har en fri vilja.

Denna syn på ångestens grund skiljer sig från exempelvis psykologen Sigmund Freud som ansåg att det hade med det förflutna att göra, med traumatiska barndomsupplevelser.

Flykten från friheten – ond tro

Eftersom vår frihet är intimt förknippad med ångest försöker vi ofta fly vår frihet och det ansvar den för med sig. Vi tror att saker och ting måste vara på ett speciellt sätt och blundar för alternativen. Vi säger då nej till oss själva istället för till vår situation. Detta kallar Sartre för ond tro (mauvaise foi).

Vi tror oss vara underkastade våra livsförutsättningar. Vi tror oss vara fega, vi tror oss behöva följa traditioner eller kulturella normer. Vi inser inte att vi väljer att vara fega, att vi skyller på omständigheter. Denna tro frånkopplar oss inte från ansvar, även om vi tror att den gör det. Vi är alltid ansvariga för våra handlingar och val, även när vi väljer att inte välja, att inte utnyttja vår frihet. Människan är till sin natur fri men vår rädsla för friheten gör att vi flyr in i ond tro. Vi ser oss som offer för omständigheterna eller som brickor i ett spel. Sartre ser det som sin viktigaste uppgift att väcka oss ur denna onda tro.

Han ser tre sätt att förneka sin frihet genom ond tro:

1. Göra sig till ett ting

När man intalar sig att man inte kan påverka sin situation så gör man sig till ett ting. Man låter sig föras som en docka eller ledas som en hund. Man skyller på sin barndom eller på sin berusning – som om man var mekanisk. Man låter saker hända och skyller på svaghet eller oförmåga. Man inbillar sig att omständigheterna styr, att samhället, uppväxten eller det biologiska arvet har präglat och format ens liv – att man är sitt öde.

2. Gå upp i en roll

Ett annat sätt att förneka sin frihet är genom att gå upp i en roll, att intala sig att man är förutbestämd av någon annans syfte. Denna roll är bestämd av andra – av familjen, av myndigheterna eller av Gud. Man inte bara spelar en roll, man är rollen. Ju tydligare rollen är utformad, desto bättre gömställe blir den. Har man uniform på blir en order en lag. Soldaten som går ut i krig och blint lyder varje order har avsagt sig frihetens möjligheter och identifierar sig med sin roll. Anledningen till att tyska soldater kunde delta i nazisternas massmord var just detta, menar Sartre. Undangömda i sina roller tog de inget personligt ansvar, de sa nej till sig själva. Ansvaret fanns alltid någon annanstans, inte hos dem.

Det stora problemet med detta är att rollen existerar innan man spelar den. Ska man spela upp en pjäs så finns roller och repliker redan förbestämda. På samma sätt är det med de roller vi frivilligt tar på oss i vardagen. Varje roll begränsar vår frihet.

3. Bli en dussinmänniska

Ett tredje sätt att skydda sig mot ångest är att leva som en dussinmänniska – ett resonemang som Sartre övertagit från Søren Kierkegaard. Man lever oengagerat, lyssnar på den musik, ser de filmer, besöker de platser och utför de handlingar som ”alla andra” gör. Detta bara för att ha lyssnat, sett och besökt allt man bör ha gjort. Vi försöker befria oss från valen genom att bli precis som alla andra. Vi människor strävar alltså efter att rationalisera bort våra val och vår frihet. Vi söker efter svar och riktlinjer som inte finns, menar Sartre. Inget fel i att vara ”genomsnittlig” men risken är att man hamnar i ett ytligt liv fullt av oäkta handlingar.

Den andres blickDen andres blick

Vi människor har behov av att synas, av omgivningens blickar och bedömningar. Det är därför vi anstränger oss för att framstå som lyckliga och lyckade för omgivning. Men vad är det egentligen som händer när vi ertappas med något pinsamt, när vi förlorar masken och börjar skämmas?

Att bli ertappad, att bli sedd, innebär att förvandlas från subjekt till objekt. Vi blir föremål för andras värderingar och blir bedömda. I det ögonblicket slutar vi för ett ögonblick att existera som en människa och blir ett ting i andras ögon. Detta, menar Sartre, är den andres blick – den rättmätige domaren av vem man faktiskt är. Själva blandar vi ihop oss själva med den vi tror eller önskar oss vara. När man blir sedd av andra får man plötsligt syn på sig själv och den handling man utfört. Man skäms.

För oss själva kan vi enbart vara ett subjekt, ett jag. Vill vi veta vilka vi är så måste vi först bli till ett objekt, ett ting. Först i relation till andra vet vi vad vår prestation är värd. Begrepp som skönhet, begåvning och talang blir helt meningslösa utan en måttstock, utan en relation till medmänniskorna. Man behöver den andre för att förstå sig själv, menar Sartre, och tillägger att ”man kan omöjligen vara vulgär i ensamhet”.


Jag har just gjort en löjlig eller vulgär gest. Denna gest hakar sig fast vid mig, jag varken fördömer eller bedömer den. Jag lever den helt enkelt. […] Men nu höjer jag plötsligt huvudet. Någon var där och såg mig. Plötsligt inser jag hur vulgär min gest var och jag skäms…

Jean-Paul Sartre

Jean-Paul SartreDen andre behövs alltså för att förstå sig själv, men den andre är också en ständig källa till obehag. Våra liv består till stor del av att vi försöka förverkliga våra drömmar. Men det jobb man söker vill även någon annan åt. Den andre har planer, han försöker organisera sin omvärld och kontrollera den. Risken är stor för kollisioner och konflikter då våra projekt krockar med varandra.

Du försöker kontrollera den andre men detsamma gör den andre med dig. Vi försöker genomskåda varandra, värdera varandra, sätta etiketter på varandra – vi objektifierar andra människor, ser dem som om de vore ting som gick att förutsäga. På samma sätt objektifierar omgivningen dig, trots att du inte är reducerbar till något förutsägbart.

Hur kan då positiva relationer mellan människor vara möjliga i en tillvaro där vi konstant reducerar varandra till ting? Sartre undersökte i sin filosofi kärlekens möjligheter och förutsättningar och bedömde dem som problematiska. Kärlek förutsätter två fria medvetna individer samtidigt som bägge parter har ett behov av att kontrollera och äga. Vi avkräver löften av den vi älskar; du måste vara trogen, du måste komma tillbaka, du måste alltid älska mig! Vi försöker förslava den vi älskar. Samtidigt irriteras vi av dessa löften när vi själva utsätts för dem. Vi vill å ena sidan äga den andres frihet, å andra sidan vara frivilligt älskade. Vad tjänar det då till att försöka tvinga någon att älska en? Kärleken måste alltså vara både bunden och fri, en frivillig fångenskap. Kanske kan man korta ögonblick undvika att se den andre som ett objekt. Kanske känner vi oss för en stund inte överflödiga men i det stora hela förblir kärleken ”en hopplöshet” menar Sartre. Han lyfter därför fram det fria förhållandet som den bästa tänkbara lösningen, något han praktiserade med sin livskamrat och kollega Simone de Beauvoir.

Politik
Che Guevara
Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir besöker Che Guevara på Kuba 1963.

Enligt Sartre var pengar en stor och bidragande faktor till varför människor inte upplevde sig fria. Den orättvisa fördelningen av pengar och den misär den bidrog till, förargade honom. Han såg kapitalismen som en hämmande faktor i människors liv och någonting som får oss att tro att vi måste leva på ett speciellt sätt.

Sartre var hängiven kommunist och strävade efter att frigöra individen från det materialistiska livet. Kapitalismen begränsade människors frihet och var därför något som aktivt måste bekämpas. Han besökte Fidel Castro och Che Guevara på Kuba, den senare omnämnd av Sartre som ”inte bara intellektuell, men också den mest kompletta människa i vår tid”.

Under 1960-talet stödde han, tillsammans med de Beauvoir, studentockupationerna i Paris och blev gång på gång arresterad av polisen. Han blev dock benådad av Frankrikes president Charles de Gaulle med orden ”man arresterar inte Voltaire” (Voltaire var en 1700-talsförfattade, filosof och debattör som tvingades fly till England för att han gjort sig obekväm i Frankrike).

Sartre kom att bli en kraftfull motståndare till Vietnamkriget och startade tillsammans med bland annat den brittiske filosofen Bertrand Russell ”International War Crimes Tribunal” för att belysa USA:s krigsbrott. Vidare var han djupt engagerad i Palestiniernas kamp mot Israel.

Mot slutet av sitt liv övergav han kommunismen, till stor del i protest mot Sovjetunionens utveckling, och titulerade sig därefter anarkist.

Sartres tankar har kommit att få stor inverkan för många människor som söker mening med livet men som inte är villiga att vända sig till religionen. Han lyckades med konststycket att bibehålla syfte i en värld utan inneboende mening genom att fokusera på det subjektiva på bekostnad av det objektiva. När Sartre dog i april 1980 samlades 50.000 människor på Paris gator för att bevittna begravningståget och hylla den store tänkaren.

Bildgalleri: 3.4 Jean-Paul Sartre
Fundera vidare…
  1. Varför blir (enligt existentialisterna) världen meningslös om Gud inte existerar?
  2. Existentialisterna hävdar att meningen med livet är subjektivt snarare än objektivt. Håller du med? Varför/varför inte?
  3. I vilken mån har existentialismen påverkat dagens samhälle?
  4. Hur skulle du beskriva din essens?
  5. Vad menar Sartre med att människan är ”dömd till frihet”?
  6. Sartre menar att det inte går att se andra människor som annat än objekt. Håller du med? Varför/varför inte?
  7. Alla de stora existentialisterna led av det vi idag kallar depression. Blev de existentialister för att de var deprimerade, eller deprimerade för att de var existentialister?
3.4 Instuderingsfrågor

Jean-Paul Sarte

Interaktiva instuderingsfrågor

1 / 9

Vad är, enligt Sarte, ödet?

2 / 9

hur lyder existentialismens första princip?

3 / 9

Varför är den andres blick viktig?

4 / 9

Vad är Intet, enligt existentialismen?

5 / 9

Vad är meningen med livet, enligt Sartre?

6 / 9

Vilket av följande är inte ett sätt att förneka sin frihet?

7 / 9

Hur definierar Sartre begreppet essens?

8 / 9

Varför är ångest i grunden något positivt, enligt Sarte?

9 / 9

Vilket av följande påstående skulle Sartre skriva under på? "Existentialismen är...

Your score is

The average score is 67%

0%