Tidigare hade kunskap om myterna varit det som gav folket mening och vägledning i livet. Torka och sjukdomar, krig och olycka, födelse och död – allt berodde enligt tron på gudarnas makt och inflytande. Dessa myter skulle förvaltas och fick inte ifrågasättas eller ändras. Visdom var länge att kunna återge myterna rätt och tolka dem så att tillvaron blev begriplig. Men nu påbörjades långsamt en förskjutning från mythos till logos, dvs från myt till förnuft, i grekernas tänkande. Denna förändring märktes först bara hos några få men snart kom den att genomsyra den grekiska kulturen.

Man undrar förstås hur det kom sig att det var just i Grekland som denna förändring skedde. Kanske kan en förklaring vara att grekerna, som var ett sjöfarande folk, hade omfattande kontakter med andra kulturer genom handel och sjöfart. På så vis fick de perspektiv på sina egna myter.

Vidare fanns ingen stark centralmakt och inget organiserat prästerskap som kontrollerade området. Grekland var till stor del ett örike som tillsammans med kolonierna bildade en löst sammanhållen civilisation byggd på frihet och överenskommelser stadsstaterna emellan. I de äldre centralstyrda babyloniska och egyptiska kulturerna hade prästerskapet på ett helt annat sätt dominerat kulturlivet och därmed försvårat ett fritt och kritiskt tänkande.

Då myternas makt försvagades trädde förnuftet i dess ställe. Man försökte nu se världen som ett samspel av krafter och lagar och ville finna naturliga förklaringar även på sådant som verkade mystiskt och svårbegripligt. De första tänkarna, de så kallade naturfilosoferna eller försokraterna, försökte forma en världsbild som inte var baserad på gudomligt inflytande, ett första steg mot logos. Begreppet filosof används under antiken som ett samlingsnamn för alla som ägnade sig åt att beskriva världen vetenskapligt. Många av de första filosoferna sysslade därför med vad vi idag skulle kalla för naturvetenskap. Det är först senare i historien vi har kommit att dela upp vetenskaperna i olika kategorier.

Ett exempel är läkekonstens fader, Hippokrates, som menade att människans sjukdomar berodde på den miljö hon levde i och den föda hon åt, och att inga gudomliga makter eller demoner var inblandade. Detta var en radikal tanke för sin tid. Historieskrivarna som nedtecknade folkets öden började hänvisa till mänskliga beslut och naturliga omständigheter – det var inte längre gudarna som avgjorde människans öde, det var hon själv.

Så småningom utvecklades Grekland till en ekonomisk och militär stormakt med Aten som den dominerande stadsstaten. Här blomstrade kultur och fri debatt på ett sätt som saknade motstycke i den antika världen. Till detta kulturella centrum sökte sig tänkare från hela den grekiska civilisationen och nu hamnade staden i det filosofiska blickfånget. Gamla traditioner och föreställningar ifrågasattes och övergavs – men vad skulle komma i dess ställe? Hur skulle man forma det nya samhället och hur skulle människan veta vilken väg hon skulle vandra nu när gudarna inte längre styrde?