Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.
Ludwig Wittgenstein
Vi tar ofta språk och kommunikation för givet, trots att det ibland blir missförstånd. Men vid närmare eftertanke är det fascinerande hur vi med hjälp av språket kan överföra tankar mellan varandra. En person som undersökte på hur detta är möjligt var den österrikaren Ludwig Wittgenstein (1889-1951), en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer.
Inspirerad av filosofer som Kant och Schopenhauer och deras uppdelning av verkligheten i fenomenvärlden och noumenon, där vi enbart kan ha kunskap om den förra, kom Wittgenstein att utveckla tanken att ”språkets gränser är världens gränser”. Filosofi måste begränsas till den värld vi kan tala om, går den över gränsen blir den meningslös.
Han föddes i Wien 1889 som yngsta barnet till en av världens rikaste personer – stålmagnaten Karl Wittgenstein. Men ett överflöd av pengar löser inte alla livets problem. Tre av hans fyra bröder begick självmord, och själv besvärades han ofta av självmordstankar.
Han gick i samma skola som Adolf Hitler, det finns till och med ett skolfotografi av dem tillsammans. Det har spekulerats i att Hitlers förakt för judar började som avundsjuka på den begåvade Wittgenstein – som var jude:
I realskolan lärde jag visserligen känna en judisk pojke, som av oss alla behandlades med försiktighet, men endast därför att vi på förekommen anledning icke hyste något vidare förtroende till hans förtegenhet. Men jag reflekterade dock inte, lika litet som de andra, något vidare häröver.
Adolf Hitler, ”Mein Kampf”
Efter grundskolan flyttande Wittgenstein till England för att studera till flygplansingenjör. Här kom han snart att bli intresserad av logik och började istället studera filosofi under den brittiske filosofen och matematikern Bertrand Russell.
I samband med detta dog Wittgensteins far, och sonen ärvde en förmögenhet. Men han var aldrig intresserad av några rikedomar utan skänkte bort nästan allt, huvudsakligen till de redan rika då han ansåg att där var skadan redan skedd – de var redan korrumperade av sina pengar.
Wittgenstein ville hellre leva ett enkelt och okonstlat liv, varför han flyttade till en öde och isolerad stuga vid Sognefjorden i Norge för att arbeta med sin filosofi.
Bildteorin (den tidige Wittgenstein)
Boken ”Tractatus Logico-Philosophicus” (1921) är ett kort och förbryllande arbete. Det är här Wittgenstein ställer sig frågan hur människor kan kommunicera idéer med varandra. Hans svar kom att bli att språket fungerar genom att det målar upp och överför bilder av hur verkligheten förhåller sig – den så kallade bildteorin. Anledningen till att vi förstår satsen ”katten sitter på mattan” är för att den skapar en bild i vårt medvetande om hur fakta förhåller sig.
Inspirationen till bildteorin fick han när han läste om ett rättsfall där domstolen använt sig av miniatyrmodeller av bilar och fotgängare för att visualisera en olycka. Precis så fungerar språket, menade Wittgenstein. Språket förhåller sig till verkligheten på samma sätt som miniatyrerna. Ett språkligt påstående om världen är som kartans relation till den terräng den representerar. Kartan och miniatyrerna må vara mycket mindre än verkligheten de representerar, men det spelar ingen roll eftersom de är relativa i förhållande till vad de avbildar.
Skälet till att domstolen använde en modell är för att vi på det stora hela är ganska dåliga på att kommunicera dessa bilder med varandra via språket. Missförstånd uppkommer när andra människor skapar sig en felaktig bild av vad det är vi försöker uttrycka. Oftast uppstår dessa därför att vi själva inte har en tydlig bild av vad det är vi försöker förmedla, varför Wittgenstein drog slutsatsen att ”vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.
Wittgenstein pekar alltså på ett förhållande mellan språket och verkligheten. Världen består av ting och sakförhållanden (fakta), vilka i språket motsvaras av namn och elementarsatser (den minsta betydelsebärande satsen/meningen). Allt som är meningsfullt kan sägas i dessa satser, och dessa påståenden är antingen sanna eller falska.
Wittgenstein menar att logiken går utöver språket och den verklighet den avbildar. Även om logiken inte kan hjälpa oss med att avgöra ett påståendes sanningshalt, så kan den hjälpa oss att avgöra om ett påstående är meningsfullt eller meningslöst. För att avgöra detta utvecklar han sanningsvärdetabeller, ett sätt att räkna fram ett påståendes giltighet.
Filosofi är enbart språkliga missförstånd
Filosofens uppgift, ansåg Wittgenstein, var att reda ut problem genom en noggrann analys av vårt språkbruk. Lyckas vi med det kan vi också staka ut gränserna för vad som kan uttryckas i språket och därmed gränserna för vad som är meningsfullt och vetbart för oss människor.
Alla meningsfulla ord eller påståenden måste enligt Wittgenstein hänvisa till något i verkligheten. Påståendet ”Sveriges president är skallig” är ett exempel på motsatsen. Rent grammatiskt är påståendet korrekt och en person utan insikt i det svenska statsskicket skulle förmodligen tro att det är antingen sant eller falskt. Men eftersom Sverige inte har någon president är påståendet bara meningslöst. Påståendet är varken sant eller falskt. Det finns inget svar eftersom det inte finns någon fråga. Det enda som finns är ett språkligt påstående som vi misstolkar som något som handlar om vår värld. Alla relevanta språkliga satser är bilder av verkligheten, av fakta. Allt annat är nonsens.
Enligt Wittgenstein är filosofiska problem av precis denna typ. Filosofiska frågor ser ut att handla om vår värld, men är i själva verket enbart språkligt nonsens. Av denna anledning kallas han ibland för en antifilosofi, en filosof som inte tror på filosofi.
Tractatus är ett försök att klargöra just vad som kan sägas och vad som inte kan sägas. Boken har förbryllat många och även yrkesfilosofer har varit oense om vad den egentligen säger. Dess sju huvudsatser ger en uppfattning om innehållet, och hans filosofi sammanfattas i den sista av dem:
Flyr filosofin
I och med publiceringen av Tractatus ansåg sig Wittgenstein ha löst alla filosofiska problem och började leta efter en annan sysselsättning. Han reste tillbaka till Wien för att, som han själva uttryckte det, äntligen göra någonting vettigt. Han fick jobb på en grundskola men avskedades då det visade sig att han försökte lära ut universitetsmatematik till 10-åringar, för att sedan högljutt klaga över att de var korkade.
Under tiden kom Tractatus att uppmärksammas internationellt och Wittgenstein kom på kort tid att bli en av världens mest kända filosofer. Efter fiaskot som lärare hade han sadlat om och blivit trädgårdsmästare men plågades svårt av intellektuella som ständigt sökte upp honom för att diskutera filosofi. Han menade att han kände sig mentalt prostituerad i dessa samtal och flydde under långa perioder till sin isolerade stuga i Norge.
I ännu ett försök att undkomma den akademiska världen flyttade han 1935 till Sovjetunionen, för han var, med egna ord, ”en kommunist i hjärtat”. Besvikelsen blev dock stor när han anlände till St Petersburg och det visade sig att ryssarna inte alls var intresserade av att ha honom jobbandes som bonde. En så stor tänkare skulle vara vid universitetet, menade de. Filosofera kunde han lika gärna göra hemma, tyckte Wittgenstein, och tog besviket flyget tillbaka.
Språkspel (den senare Wittgenstein)
Efter detta misslyckade försök att fly undan filosofin lät han sig 1929 motvilligt lockas tillbaka som professor vid universitetet i Cambridge. Han kom dock aldrig att trivas och undvek så långt det var möjligt sina lärarkollegor. Istället la han stor kraft på att försöka övertyga sina elever att avbryta sina studier, och när han vid ett tillfälle fick höra att frun till en av de andra professorerna arbetade på en syltfabrik ska han ha sökt upp henne för att ge henne en stor kram. Här var i Wittgensteins ögon äntligen en person som gjorde någonting bra med sitt liv.
Här började han skriva på sin andra bok, ”Filosofiska undersökningar”, som kom att publiceras först efter hans död. Wittgenstein menar nu att han tidigare endast tagit fasta på en funktion hos språket, den beskrivande. Detta hade lett till att han uppfattat språkets mening på ett felaktigt sätt. Han kom nu att argumentera mot sin tidigare bildteori då han menade att denna förbiser alla ord som inte är namn på något – ord som ”ja”, ”nej”, ”tack” och ”hej”. Istället för att vara en förmedlare av bilder menar Wittgenstein nu att språket enbart är ett verktyg för att spela olika språkspel. Eftersom dessa nya tankar om språket skiljer sig så mycket från hans tidigare filosofi brukar man ofta hänvisa till ”den tidige” respektive ”den senare” Wittgenstein.
Wittgenstein nu. Ordet ”vatten”, kan exempelvis vara både en fråga, en önskan, ett svar, ett utrop eller ett konstaterande. Olika sorters användning representerar olika språkspel. Vilken mening ordet har beror på sammanhanget i vilket det används. Ordet ”vatten” har i sig ingen mening utanför sina språkspel och sammanhang. Dess betydelse förklaras av dess användning.
När vi missförstår en person beror det på att vi misstolkat vilket spel de spelar, menade Wittgenstein. När din vän kommer från frisören och frågar vad du tycker om hennes nya frisyr, spelar hon då ”fakta/sannings-spelet” eller ”stötta mig, ge mig självförtroende-spelet”? Nycken till kommunikation är, enligt Wittgenstein, att förstå vilket spel som spelas i olika sociala sammanhang.
Med detta menar Wittgenstein att vårt språk inte beskriver verkligheten, utan att ord och meningar kan ha olika innebörd i olika sammanhang och med olika personer. ”Reglerna” för betydelsen är bunden till sammanhanget, precis som olika spel har olika regler. Han tog därmed avstånd från sin tidigare skarpa gräns mellan det meningsfulla och meningslösa språket.
Wittgenstein har inte svårt att leva upp till beteckningen antifilosof. En stor del av hans filosofi går ut på att direkt försöka avskaffa filosofin, eller för att precisera: genom logiska bevis befria världen från filosofiska frågor. Eller som det står i avslutningen av Tractatus: ”Det man inte kan tala om, därom måste man tiga.”
Fördjupning: Tänker vi på svenska?
Vissa forskare menar att vi tänker i normalt språk, exempelvis svenska. Andra menar att det måste existera ett bakomliggande tankespråk – ofta kallat ”mentalesiska” – för annars skulle inte små barn, djur eller patienter med afasi (en språklig funktionsnedsättning) kunna tänka, vilket de rimligtvis kan.
Förmodligen är tänkande en blandning av ovanstående. För visst verkar det som att vi ibland tänker i språk (”vad heter Sveriges huvudstad?”), ibland i bilder (”hur ser din mamma ut?”) och ibland i känslor (”hur känns det att vara kär?”).
Fördjupning: Optiska illusioner – ankharen
Wittgenstein var också intresserad av optiska illusioner. Figuren nedan, ankharen, kan ses både som en anka och som en hare. Det intressanta är förstås att det enda som förändras när vi växlar perspektiv är vår föreställning av en oföränderlig form.
Fördjupning: Tänker vi på svenska?
Vissa forskare menar att vi tänker i normalt språk, exempelvis svenska. Andra menar att det måste existera ett bakomliggande tankespråk – ofta kallat ”mentalesiska” – för annars skulle inte små barn, djur eller patienter med afasi (en språklig funktionsnedsättning) kunna tänka, vilket de rimligtvis kan.
Förmodligen är tänkande en blandning av ovanstående. För visst verkar det som att vi ibland tänker i språk (”vad heter Sveriges huvudstad?”), ibland i bilder (”hur ser din mamma ut?”) och ibland i känslor (”hur känns det att vara kär?”).
Fördjupning: Optiska illusioner – ankharen
Wittgenstein var också intresserad av optiska illusioner. Figuren nedan, ankharen, kan ses både som en anka och som en hare. Det intressanta är förstås att det enda som förändras när vi växlar perspektiv är vår föreställning av en oföränderlig form.
Bildgalleri: 5.2 Ludwig Wittgenstein
Fundera vidare…
- Finns det saker i världen som inte har en språklig benämning?
- Går det att tänka eller uppleva något som inte har en språklig benämning?
- Finns det språkliga påståenden som inte ”målar upp och överför bilder av hur verkligheten förhåller sig”? Försök hitta exempel.
- Är det möjligt att kontrollera om en person har förstått eller missförstått vårt språkliga påstående?
- Håller du med Wittgenstein om att filosofiska problem bara är språkliga missförstånd? Varför/varför inte?