3.5 Simone de Beauvoir (1908-1986)
Man föds inte till kvinna – man blir till kvinna.
Simone de Beauvoir
Simone de Beauvoir, fransk författare, filosof, existentialist och feminist, var 20 när hon mötte Jean-Paul Sartre, 23, en man som från början deklarerade att han vägrade vara trogen en och samma kvinna. De ingick en pakt att deras livslånga förhållande skulle vara öppet och barnlöst. De båda skulle vara varandras nödvändiga kärlek, men det skulle också finnas plats för andra, tillfälliga kärlekar. Båda skulle vara helt öppna om sina andra relationer för den andra. Som äldre underströk hon ofta att en sådan livsstil inte var att rekommendera – i en öppen relation får de ”tillfälliga” kärlekarna lida.
Även om hon ibland sa sig vara en av Sartres lärjungar och gärna citerade honom i sina böcker, så utövade hon säkert ett mycket stort inflytande över honom och hans filosofi.
I boken ”Det andra könet” (Le Deuxième sexe) från 1949 analyserar de Beauvoir kvinnans ställning utifrån det existentialistiska perspektivet att existensen föregår essensen. Därmed betraktade hon inte kvinnligheten som biologiskt bestämd, utan som en social konstruktion – ”man föds inte till kvinna – man blir till kvinna”.
Enligt de Beauvoir skapas våra könsroller av att flickor och pojkar formas på olika sätt. Flickors kroppar omgärdas av tabun medan pojkar uppfostras att vara stolta över sin maskulinitet. Under uppväxten uppmuntras flickan till passivitet, vilket leder till att hon inte vågar lita på sin egen styrka. Detta till skillnad från pojken som uppmuntras till att leka, ofta våldsamt, och öva sin självständighet gentemot andra.
Därefter går hon till angrepp mot patriarkatet, giftermålet och kapitalismen. Med dessa tankar var den moderna feminismen född.
För att förklara sitt resonemang använder hon sig av Sartres tankar om den ständigt pågående kampen mellan människors medvetanden – den andres blick. Vad som enligt de Beauvoir avgjort kvinnans ställning är att hon blivit påtvingad mannens syn på henne som ett ting. Kvinnor har naturligtvis försökt att anlägga moteld i syfte att påtvinga männen kvinnans bild av dem, men av olika skäl har kvinnorna inte lyckats med detta.
Enligt de Beauvoir är en av anledningarna till att kvinnan blivit reducerad till ett ting att det har varit lockande för kvinnor att leva ett oegentligt liv, ett liv som inte kräver eget ansvarstagande. För precis som alla andra kan kvinnor välja att gömma sig bakom konventioner och sociala regler. de Beauvoirs resonemang antyder alltså att kvinnorna till viss del har sig själva att skylla för att de blivit betraktade som objekt – en slutsats som kraftigt kritiserats av efterkommande feminister.
de Beauvoir räknar upp flera skäl till varför kvinnor inte kunnat frigöra sig. Till skillnad från många andra förtryckta grupper, till exempel judar och koloniserade folk, pekar hon på att det i kvinnornas fall inte går att ange en specifik tidpunkt för när förtrycket av dem startade. Därför kan man inte heller göra en jämförelse mellan före och efter och peka på en tid då kvinnan var fri och självständig.
En annan orsak till kvinnans ställning är det faktum att kvinnor historiskt har varit relativt isolerade från varandra. Arbetarklassens frigörelse underlättades av att arbetarna – som till övervägande del var män – var samlade i industrierna. Kvinnor har däremot till största delen levt sina liv tillsammans med männen som samtidigt varit deras förtryckare. Det har gjort att kvinnorna solidariserat sig med de grupper som männen tillhört istället för med varandra. Även om de Beauvoir säger att man inte föds till kvinna utan blir det, så menar hon att kvinnans biologiska funktion också utgjort ett hinder för hennes frigörelse.
Avslutningsvis fäster de Beauvoir större vikt vid ekonomiska och sociala faktorer än vad Sartre gör. Mannen är förvisso sexuellt beroende av kvinnan men kvinnans ekonomiska beroende av mannen är ändå både större och mer grundläggande.
Hon ligger idag begravd, sida vid sida med Sartre, på den berömda Montparnassekyrkogården i Paris.
ur Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”
Citerat ur Norstedts, 1983
Vad är en kvinna? Själva formuleringen av problemet ger mig omedelbart ett första svar. Det är betecknande att jag ställer frågan. En man skulle inte komma på idén att skriva en bok om den särställning som männen intar i mänskligheten. Om jag vill ge en definition på mig själv, måste jag först deklarera: ”Jag är kvinna”. Denna sanning utgör grundvalen för alla övriga påståenden. En man börjar aldrig med att definiera sig själv som en individ av ett visst kön, det är självklart att han är man. Det är i formella sammanhang, i mantalslängder och identitetspapper som rubrikerna maskulinum, femininum är likställda. Förhållandet mellan de två könen kan inte jämföras med de två elektriska polerna: mannen representerar på en och samma gång det positiva och det neutrala så till den grad, att ”les hommes” på franska betyder både männen och människorna.
Kvinnan däremot framstår så till den grad som den negativa polen att varje bestämd definition innebär en begränsning utan att det motsvarande gäller för mannen. Det har irriterat mig att under diskussioner om abstrakta ämnen få föra männen säga: ”Ni tycker så eftersom ni är kvinna”. Men jag visste att mitt enda försvar var att replikera: ”Jag tycker så därför att det är sant” och därigenom eliminera min subjektivitet. Det kunde inte bli tal om att svara: ”Och ni tycker tvärtom eftersom ni är man”, ty självfallet är detta att vara man inte något särdrag. En man har rätt, eftersom han är man, det är kvinnan som har fel. På samma sätt som antikens folk räknade med en absolut lodrät linje utifrån vilken varje lutande linje bestämdes, finns det helt enkelt en absolut människotyp och det är den maskulina. Kvinnan har äggstockar och en livmoder. Det är dessa särbetingelser som stänger in henne i hennes subjektiva jag. Man säger gärna att hon tänker med sina körtlar. Mannan struntar övermodigt i att hans anatomi också inbegriper hormoner och testiklar. Han uppfattar sin kropp som en direkt och normal förbindelselänk med omvärlden vilken han tror att han tillägnar sig objektivt, medan han däremot betraktar kvinnans kropp som tyngd av allt det som kännetecknar den: den är ett hinder, ett fängelse.
”Kvinnan är kvinna i kraft av en viss brist på egenskaper”, sade Aristoteles. ”Vi måste betrakta kvinnornas karaktär med utgångspunkt från att de lider av medfödd bristfällighet.” Och Thomas av Aquino förklarade i samma anda att kvinnan är en ”misslyckad man”, en ”slumpvis tillkommen varelse”. Det är vad skapelseberättelsen symboliserar där Eva framställs skapad ur ett av Adams ”överflödiga revben” enligt Bossuets formulering. Mänskligheten är maskulin och mannen definierar kvinnan inte sådan hon är i och för sig utan i hennes förhållande till honom själv. Hon betraktas inte som en självständig varelse utan är bara vad mannen bestämmer att hon skall vara. Man kallar henne också ”könet” och menar därmed att hon för mannen framstår först och främst som könsvarelse. För honom är hon kön och alltså är hon det helt och hållet. Hon definieras och differentieras i förhållande till mannen och inte han i förhållande till henne. Hon är den oväsentliga gentemot den väsentlige. Han är Subjektet, det Absoluta – hon är det Andra.
[—]
Kvinnan har alltid varit, om inte mannens slav, så åtminstone hans vasall. De båda könen har aldrig delat världen lika mellan sig, och fastän kvinnans ställning håller på att förbättras, är hon alltjämt i våra dagar svårt handikappad. Hon har i knappast något land identiskt samma rättsliga ställning som mannen och ofta är den direkt ofördelaktig för henne. T.o.m. när hon på pappret tillerkänns alla rättigheter, hindrar gamla vanor att de kommer till konkret uttryck i seder och liv. Ekonomiskt bildar män och kvinnor nästan två olika kaster. Vid lika ställning har de förstnämnda fördelaktigare poster, högre löner och större chans till framgång än sina nyblivna kvinnliga konkurrenter. Männen innehar många fler platser inom industri, politik etc. och det är alltid män som sitter på de mest inflytelserika posterna. Utom den faktiska makt de har, äger de också en prestige, varom den traditionella barnuppfostran vittnar: nutiden innesluter det förflutna och i gångna tider skapades historien av männen. I samma ögonblick som kvinnorna börjar ta aktiv del i uppbyggandet av världen, är denna värld fortfarande en värld som tillhör männen, något som dessa inte betvivlar men som kvinnorna just har börjat dra i tvivelsmål. Att vägra vara det Andra, att vägra vara mannens medbrottsling skulle innebära att kvinnorna avstår från alla de fördelar som ett förbund med den högre kasten kan medföra för dem. Mannen-länsherren sörjer materiellt för kvinnan-vasallen och åtar sig att ge henne existensberättigande. När hon sålunda drar sig undan den ekonomiska risken, slipper hon också löpa den metafysiska risken, som ligger i frihet, där hon utan hjälp måste finna sitt eget mål. I själva verket finns inom varje individ utom ett krav att hävda sig som subjekt, vilket är ett etiskt krav, också en frestelse att fly undan friheten och att se sig själv som ett ting, ett objekt. Det är en ödesdiger väg ty individen blir passiv, alienerad, förlorad, ett offer för främmande viljor, hindrad i sin utveckling och berövad allt värde. Men det är en lättsam väg och man undviker den ångest och spänning som följer med den tillvaro man medvetet valt. Mannen, som betraktar kvinnan sin det Andra, möter följaktligen hos henne en djupt liggande medbrottslighet. Att kvinnan alltså inte kräver att vara subjekt beror på att hon saknar verksamma medel härtill, att hon känner sig av nödvändighet bunden vid mannen utan krav på motsvarande ömsesidighet och slutligen på att hon ofta finner behag i rollen som det Andra.
Fördjupning: Simone de Beauvoir
Se en TV-intervju med Simone de Beavoir från 1975 på temat ”Varför jag är feminist”. (Talar franska, textad på engelska, 50 minuter.)
Fördjupning: Varför så få kvinnliga filosofer?
Den genusmedvetna läsaren har förmodligen noterat att filosofihistorien har varit fullständigt dominerad av män. Varför är det så?
Det enkla svaret är att rent historiskt fick kvinnan inte tillgång till högre utbildning i samma utsträckning som mannen. Kvinnans roll var traditionellt att ta hand om hem och barn, inte att ägna sig åt ”tankeverksamhet”.
Idag finns det gott om framstående kvinnliga filosofer, även om en majoritet fortfarande är män.
Ayn Rand (1905-1982)
Ett exempel på en inflytelserik kvinnlig filosof samtida med Simone de Beauvoir finner vi i ryskfödda Ayn Rand. Hon var på många sätt motsatsen till de Beauvoir och argumenterade för egoism, individualism, kapitalism och en objektiv moral. Dessa tankar tillsammans med hennes kategoriska avfärdande av auktoriteter har gjort henne till en av de stora företrädarna för den politiska högerrörelsen nyliberalism.
Hennes filosofi kallas för objektivism och syftar till att kunskap och värden är objektiva snarare än subjektiva. Därmed går hon, som hon själv gärna påpekade, i Aristoteles fotspår – och ställde sig kritisk till filosofer som ifrågasatte den objektiva verkligheten, som exempelvis Platon, Kant och Schopenhauer. Hon gav inte mycket för existentialister som Sartre även om de var överens om att människan var fri och att levde i en gudlös värld. Nietzsche däremot såg hon som en stor inspirationskälla.
Rand menar att varje individ är moraliskt skyldig att handla i egenintresse – att vara självisk. Enligt henne så finns det inget sådant som kollektiva rättigheter eller djurs rättigheter – bara individer.
Hon företrädde en så kallad nattväktarstat, ett statsskick där statens uppgift är begränsad till enbart rättsväsende och försvar. All övrig verksamhet i landet – utbildning, räddningstjänst, socialtjänst, sjukvård, infrastruktur och så vidare – ombesörjs av medborgarna själva i privat regi. Statlig skatt är i princip stöld.
Några makthavare som säger sig ha inspirerats av Rand är Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher, diverse republikanska politiker i USA samt Centerpartiets partiledare Annie Lööf i Sverige.