Tänk dig en liten gubbe vars dagliga promenader var så punktliga att man kan ställa klockan efter dem. Immanuel Kant var en tysk upplysningsfilosof från Königsberg, en stad Tyskland förlorande till Sovjetunionen efter andra världskriget och därefter omdöpt till Kaliningrad.
Han var till det yttre en mycket anspråkslös man, men filosofiskt hör han otvivelaktigt till de allra största. Han är för filosofin vad Newton var för fysiken eller Darwin för biologin – skapare av en teori som alla efterkommande måste förhålla sig till, vare sig man håller med honom eller ej.
Kant menade själv att hans filosofi utgjorde en ”kopernikansk revolution” – jämförbar med vad Nicolaus Copernicus under 1500-talet åstadkom inom astronomin genom att anta att solen, inte jorden, utgjorde universums mittpunkt. Hittills hade man, menade Kant, antagit att vår kunskap måste rätta sig efter sina föremål; men så är det alltså inte. Det är föremålen som rättar sig efter vår kunskapsförmåga.
I det här avsnittet kommer vi titta närmare på Kants kunskapsteori. Hans syn på etik (Kant var pliktetiker och formulerade bland annat det kategoriska imperativet) behandlas under kapitel 6: Etik och moral.
Vad är kunskapsteori?
Kunskapsteori, eller epistemologi (från grekiskans episteme, ”kunskap”), är läran om kunskap. Här undersöker man gränser och förutsättningar för vetande och ställer sig frågor som hur får vi kunskap eller hur vet vi att kunskapen är sann?
Redan Platon ägnade sig åt dessa frågor och han definierade kunskap som ”sann rättfärdigad tro” utifrån synen att kunskap är att person A vet X om och endast om:
- X är sant.
- A är övertygad om att X är sant.
- A har goda skäl för att tro att X är sant.
Det finns alltså historiskt tre nödvändiga krav på kunskap. Detta innebär per definition att det inte finns felaktig kunskap, enbart kunskap eller fel.
Traditionellt delas kunskapsteoretiker upp i två läger; empirister och rationalister.
Enligt empirismen är all kunskap grundad i sinneserfarenhet, ett resonemang som kan spåras tillbaka till Aristoteles. Empiri bygger på vetenskapliga undersökningar av verkligheten, iakttagelser och experiment, snarare än på i förväg uppställda teorier eller filosofiska resonemang.
En rationalist däremot hävdar att kunskap om världen härstammar från förnuft, tänkande och medfödda idéer (även om sinneserfarenheter givetvis kan vara involverade). Man menar att sinneserfarenheterna är för opålitliga för att utgöra kunskap, ett resonemang som exemplifieras väl av René Descartes och hans systematiska tvivel.
Kants kritiska idealism
Vad Kant försöker finna är gränsen för den mänskliga kunskapsförmågan. Hans resonemang kan ses som ett försök att bevara det bästa ut såväl empirism som rationalism, samtidigt som han tar hänsyn till den kritik de riktat mot varandra – en kunskapsteori ofta kallad kritisk- eller transcendental idealism.
Man måste enligt Kant skilja mellan två sorters kunskap: erfarenhetskunskap och förnuftskunskap. Erfarenhetskunskap (eller empirisk kunskap) är någonting vars sanning vi inte kan veta utan hänvisning till erfarenhet. Exempel på detta är att Paris är Frankrikes huvudstad. Detta vet vi av erfarenhet – vi har lärt oss det genom att använda våra sinnen (läst det i en bok, hört det av våra föräldrar etc). Denna typ av kunskap kallar Kant för ”a posteriori”, vilket betyder efter erfarenheten.
Den andra typen av kunskap kallar han för ”a priori”, före erfarenheten. Detta är kunskap vi har utan hänvisning till erfarenheten – till exempel att 5+7=12. Inom exempelvis matematiken använder vi förnuftet för att avgöra vad som är sant. Men hur kan sådan kunskap vara möjlig? Kant svarar att kunskap a priori inte grundas på världen som omger oss, utan på hur vårt medvetande är organiserat och fungerar.
Här pekar Kant också på kunskapens begränsning. Han inleder boken ”Kritik av det rena förnuftet” (1781) med att hävda ”att all vår kunskap börjar med erfarenheten, därom råder alls inget tvivel […] men även om all vår kunskap börjar med erfarenheten, så uppstår den inte därför ur erfarenheten”. Allt vi uppfattar – vare sig det är sinnesintryck, känslor, tankar eller minnen – uppfattar vi genom vår kropps kunskapsorgan; våra fem sinnen, vår hjärna respektive vårt centrala nervsystem. Allt som dessa organ kan förnimma kan därför erfaras, medan eventualiteter de inte kan handskas med aldrig kan aldrig uppfattas av oss.
Vår kunskap om världen är alltså begränsad av vad våra sinnen, hjärna och nervsystem kan hantera. Det finns alltså å ena sidan det som existerar oberoende av oss och vår uppfattningsförmåga (den objektiva verkligheten) och å andra sidan det som vi har möjlighet att uppfatta (den mänskliga tolkningen av verkligheten). Det finns inget skäl att tro att dessa båda slag av existens är desamma. Det finns nästan säkert mycket mindre av det senare än av det förra.
Tinget i sig och tinget för mig
Därtill finns det mellan varje människa och den objektiva yttervärlden ett ”filter” som gör att vi endast kan tolka verkligheten – aldrig uppleva den på riktigt. Detta filter kan liknas vid ett par färgade glasögon för förnuftet. På samma sätt som ett par blåfärgade glasögon gör att verkligheten uppfattas som blåtonad, uppfattar förnuftet verkligheten som rumslig, tidslig och kausal (orsaksbestämd) – något Kant benämner åskådningsformer.
Vi kan omöjligen ha erfarenheter frikopplade från åskådningsformerna. Detta i likhet med a priori-kunskap som också tvingar sig på våra intryck i syfte att begripliggöra dem för oss. Tid och rum är likt vår upplevelse av färger – de finns inte i verkligheten, de är enbart mentala konstruktioner. Kant uttrycker själv detta som att ”tankar utan innehåll är tomma; iakttagelser utan begrepp är blinda”.
Fördjupning
Den svenska poeten Hjalmar Gullberg (1898-1961) har skrivit en dikt som heter ”Tinget i sig” och handlar om Kant. Den ingår i samlingen ”Ensamstående, bildad herre”. Huvudpersonen i denna diktsamling är adjunkt Örtstedt.
En vinterafton läser Örtstedt Kant
och finner honom verkligt intressant.
Men filosofens tyska flyter tungt.
Snart somnar över boken vår adjunkt.
I nattens dröm gror dagens tankesådd.
Kant illustreras och blir lättförstådd.
Det kommer, svept i brokig omslagsfärg,
till Örtstedt ett paket från Königsberg.
Aktas för stötar! står det utanpå
med petig stil som verkar rokoko.
Avsändare och varans fabrikant
är ingen mindre än professor Kant.
Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
Det står som innehåll: Das Ding an Sich.
Kring tinget i sig själv, de vises sten,
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.
Vem törs dock rycka undan slöjan kring
den rena verkligheten, tingens ting?
Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört
från det som ingen sett och ingen rört.
Om gåvan i hans grova händer sprack!
Han returnerar den med tusen tack.
Avslutning
Kant skiljer alltså mellan tinget i sig som existerar i verkligheten som den är oberoende av vår tolkning av den (av Kant benämnd noumenon), och tinget för mig – den mänskliga tolkningen/filtreringen/upplevelsen av ett ting (av Kant benämnd fenomenvärlden).
Av dessa är det endast fenomenvärlden vi kan ha kunskap eller erfarenhet om. Vad som finns bortom vår upplevelse av världen har vi ingen möjlighet att veta. Detta betyder, enligt Kant, att vi aldrig kommer att kunna nå kunskap om exempelvis Guds existens eller den fria viljan. Kant uttryckte själv detta som att han uteslutit kunskapen för att lämna plats för tron.
Kants kunskapsteori har haft stor betydelse för filosofin då han kullkastade alla så kallade ”bevis” för (eller mot) Guds existens. Allt sedan Kants tid har det bland filosofer varit så gott som allmänt accepterat att vissa frågor ligger bortom vad människan teoretiskt kan ha kunskap om. Kant beskriver alltså hur naturvetenskapliga sanningar (fenomenvärlden) och metafysiska frågeställningar (noumenon) kan samexistera utan någon inbördes motsättning. Han visar också att det finns en tydligt definierad gräns mellan kunskap och tro.
Fördjupning: Gettierproblemet
Gettierproblemet är ett centralt problem i modern epistemologi, presenterat av Edmund Gettier 1963. Efter publicerandet av Gettiers artikel följde en intensiv debatt under 10-15 år, där nya förslag på definition av kunskap lades fram och kritiserades. Inget förslag har blivit allmänt accepterat.
”Simon söker ett jobb men har en rättfärdigad tro att ’Johan kommer att få jobbet’. Han har också en rättfärdigad tro att ’Johan har tio kronor i fickan’. Simon kan därför, rättfärdigat, dra slutsatsen att ’mannen som ska få jobbet har tio kronor i fickan’.
Men Johan får inte jobbet, Simon får det. Som det råkar hända har Simon (ovetandes och av rena slumpen) också tio kronor i fickan. Så hans tro att ’mannen som ska få jobbet har tio kronor i fickan’ är rättfärdigad och sann, men det verkar inte vara kunskap. Speciellt inte när man betänker det faktum att Simon inte visste om att han hade tio kronor i fickan.”
Fundera vidare…
- Kant menar att han gör en ”kopernikansk revolution” gällande vår syn på kunskap. Förklara liknelsen.
- Kant menar att vi enbart kan få kunskap genom våra fem sinnen, vår hjärna respektive vårt centrala nervsystem. Håller du med om denna begränsning?
- Hur resonerar Kant när han hävdar att tid och rum inte existerar ”på riktigt”? Kan han ha rätt i sitt resonemang, eller missar han något?
- Är det möjligt att en rymdvarelse skulle kunna ha en helt an- nan uppfattning om tid och rum än en människa?
- När någon första gången insåg att 111,111,111 × 111,111,111 = 12,345,678,987,654,321, var detta då en ny upptäckt och en ny sanning?